[stäng]

A Skylit Drive Adelphia, 2009 Skivbolag: Hassle Records Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2009-12-03 Hemsida: myspace.com/askylitdrive

---

Unga, taniga, tatuerade och framgångsrika musikkillar på den moderna metalscenen brukar vara ganska självmedvetna och tuffa individer. Därför ställer jag mig ytterst tveksam till att Michael Jagmin skulle bli särskilt lycklig över att jag tycker att han låter som en brud. Snarare skulle han nog bli ganska tjurig, men jag menar det enbart som en komplimang. Hans sång är en av de allra största styrkorna för A Skylit Drive.

Rent genremässigt är de här jänkarna bara ett band av hundratals i mängden som verkar tycka att yta är minst lika viktigt som innehåll (så väl musikaliskt som fysiskt) och som gör allt som står i dess makt för att putsa fram något som ligger exakt i linje med vad den unga pöbeln vill ha förtillfället. Men bakom hårspray, färgtatueringar och en överdrivet putsad produktion finns trumfkort som de flesta andra inte besitter.

Bandet kallar sin musik för post-hardcore och jobbar enligt principen att ska ett parti vara poppigt ska det vara så in i helvete poppigt att rosa tuggummi inte duger som referens. Likaså ska de brutala partierna vara så dynghårda att lyssnaren käkar likmask av upphetsning. De misslyckas ganska kapitalt med det senare, men när det gäller poppigheten kommer de faktiskt till sin rätt.

När A Skylit Drive ger sig på sockersöta partier – vilket de till min förtjusning gör ganska ofta – gör de det verkligen inte halvhjärtat. Vi snackar genomtänkta, smäktande serenader som vida överglänser de konkurrenter som bara slänger in lite skönsång för att det ”hör till”. När dessa snygga melodier dessutom sjungs av Michael Jagmins allt annat än manliga stämma blir resultatet långa stunder riktigt delikat.

Om A Skylit Drive sedan är nöjda med att framstå som ett gulligt pojkband snarare än de där hippt tuffa hardcoresnubbarna de nog innerst inne vill tro att de är, är en helt annan femma. För min del får de gärna eftersträva att vara Glen Danzig så länge de producerar så gråtmild hardcorepop som den som finns att avnjuta på ”Adelphia”.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer