[stäng]

37 Stabwoundz A heart gone black, 2006 Skivbolag: GSR Music Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2006-12-19 Hemsida: www.37stabwoundz.com

---

Det skulle naturligtvis inte gå att genomföra och i realiteten strida mot allt vad god musik och kreativitet innebär. Men ibland önskar man att det fanns en kommitté som valde ut vilka som är lämpade att komponera och avvisade dem som inte är det. En elitistisk samling snubbar och damer med näsa för klass och obeveklig karaktär. Jag vet att det är en fullständigt absurd tanke och står egentligen inte alls för den. Musik utvecklas ju av variation och sporrande konkurrenter. Men sådana tankar ploppar obevekligen upp när jag lyssnar på 37 Stabwoundz.

För vad har vi egentligen här? Ett gäng holländare med feta riff, en sångare som kan det där med att skrika och en produktion som på alla sätt gör materialet rättvisa. En ganska tidsenlig, men långt ifrån populistiskt, snickrad hardcoreuppvisning med tydliga metaltecken. Gruppen spänner musklerna precis som hardcorepubliken vill att dess föredömen ska göra.

Så vad är problemet? Jo, problemet är att ”A heart gone black” är kompetent på alla punkter man kan tänka sig, men den lämnar inte ett enda spår efter sig. 37 Stabwoundz levererar tio smattrande hardcoreprojektiler som inte är mer intressanta än en disktrasa. Att snubbarna hanterar instrument med bravur och kan sin musikhistoria utan och innan spelar ingen som helst roll när de saknar förmågan att komponera engagerande bitar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, fingertoppskänsla är a och o inom den här formen av musik.

Så nog hade det varit skönt om det suttit en dömande kommitté som sagt åt 37 Stabwoundz att klippa sig (vilket de med hänvisning till bandfotot uppenbarligen gjort ändå) och skaffa sig ett jobb när de kom släpande med ”A heart gone black”. En elitistisk skara som tillämpade lite ryskt planekonomitänk och istället för att säga ”så här många cyklar behöver folket” bestämde att ”vi behöver bara si och så många högkvalitativa grupper”. 37 Stabwoundz skulle inte ha varit en av dem. Inte för att de är dåliga utan för att de är meningslösa. Det positiva i kråksången är att det är plattor som ”A heart gone black” som gör att man kan uppskatta de verklige höjdarna fullt ut.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer