Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Avatar
S/t, 2009
Skivbolag: Gain
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-11-11
Hemsida: www.avatar.net

Avatar slog igenom i fjunig folkölsålder utan att ha hunnit forma något egentligt eget sound. Trots detta lyckades de få ur sig två fullt godkända album med västkustinfluerad aggressionsmetal och skapade sig ett namn i metalkretsar. Nu när ett gäng år passerat och det blivit dags för en tredje platta har herrarna dock velat ta ut svängarna lite mer och söka djupare efter något som är mer originellt och inte på förhand kan sorteras in i facket där allt som inspirerats av At The Gates eller In Flames förr eller senare hamnar.

Istället för att fortsätta på den inslagna vägen med höghastighetspisk och tvinnade melodislingor har Avatar därför gått i en betydligt mer rockig riktning. Den typiska Göteborgsmetallen ligger förstås fortfarande kvar som grundplåt för gänget, men de tar den här gången ner tempot, försöker hitta ett mer grundmurat sväng och tillåter vokalisten Johannes Eckerström att experimentera mer med sin röst.

Resultatet är väldigt blandat, både när det gäller musiken och sånginsatsen. Lika ettrigt arg som Eckerström låter i sina bästa stunder, lika bajsnödigt krystad låter han när det inte fungerar i de allra mest lättillgängliga partierna. Samma sak går igen i musiken. Där Avatar får ihop det är den här skivan en riktig energihöjare, men det blir ett lite för konstruerat sökande på vissa håll. Det bästa exemplet är förmodligen singelspåret The great pretender där bandet efter sjukt snygga verser, där aggression blandas med sväng på ett kliniskt sätt, brakar rakt in i en konstruerad skitrefräng som är så högtravande att det nästan blir pinsamt.

Jag uppskattar att Avatar försöker ta det hela ett steg längre. Fler plattor med samma västkustpisk hade nog kunnat bli en aning för enahanda för att bandet skulle kunna hänga sig kvar i det riktiga rampljuset. Men som ni vet, ingenting är perfekt från början och ”Avatar” är ett typisk sökande på en ny stig. Det är de första stapplande stegen mot något som säkert kan komma att bli riktigt bra. Det är en platta som är kul (och där höjdpunkterna är hårda Queen of Blades respektive rockiga Revolution of Two), men lite för ojämn för att göra det riktigt stora avtrycket.