Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stratovarius
Elements pt 2, 2003
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-11-17
Hemsida: www.stratovarius.com

Nog för att Timo Kotipelto tillhör den skara av ytterst få powermeralsångare som inte låter helt patetiska och skrattretande. Vad spelar det för roll när låtarna han tvingas sjunga på ”Elements Pt 2” påminner om potenslösa schlagers? Finnarnas flaggskepp Stratovarius tycks mer och mer närma sig botten.

Stora delar av låtmaterialet är som ni förstår av schlagerliknelsen, hurtigt, klämmigt och pinsamt. Bandet fastnar också i ett såsigt tempo med ansträngda melodier och rent ut sagt mediokra refränger. För att sådan här musik ska fungera krävs slagkraftiga allsångsmelodier. Inte heller det pseudotunga anslag som då och då anammas fungerar. Det låter på tok för konstruerat och pretentiöst (bara en sådan sak som att lägga på publikjubel är ju skamligt). I upptempo smiskaren I’m still alive går det till och med att dra paralleller till E-Type i refrängen. Vad har finnarna velat åstadkomma egentligen?

Allt är dock inte pest och pina på ”Elements Pt 2”. Det som räddar finnarna från totalhaveri är förstasingeln och nämnde Kotipelto. I walk to my own song må vara en käck visa, men den har trots allt ett driv och en rakt utstakad riktning som det övriga materialet saknar. Att den valdes som singel är ett högst förståeligt val, ingen annan låt kan mäta sig. Herr Kotipelto för i vissa partier tankarna till Elton John, något som aldrig kan vara negativt. Även om han lite väl ofta låter som om någon sparkat honom på pungen är sånginsatsen överlag bra. Övriga gossar bryr jag mig inte om att kommentera. Mina damer och herrar, stundtals låter Stratovarius till och med otighta.