Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Jonathan Johansson
Siesta!, Hässleholm
2009-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-05-29
Hemsida: www.jonathanjohansson.se

Det här blev min inledning på årets Siesta-festival, efter jobb, tupplur, packning och försenat tåg till Hässleholm. Samt långsamma människor från P3 Live före i ackrediteringskön. Det sammantaget gjorde att jag kom till spelningen när det bara återstod några låtar, så ta inte mina ord för sanning om ni mot förmodan någonsin gör det.

Första intrycket är hur Kent-influerad musiken låter, inte minst melodiskt och med bombastiskt trumkomp. Jonathan Johanssons röst påminner dock mer om Bruce Springsteens, lite raspig och dov. Lagom svårmodig, vilket får publiken som väldigt stereotypt skrivet består av yngre tjejer att hänföras. Det jag hinner med att höra är inledningsvis trivsamt, med en sångare som stilla vaggar fram och tillbaka. Som med jämna mellanrum pekar mot publiken, med jubel som följd förstås.

När hiten En hand i himlen drar igång stiger jublet än mer och dans utlöses för första gången på allvar. Det varar dock inte så länge, utan publiken återgår till rytmiskt gungande. Jag antar att det är lite väl tidigt på dagen för att kräva mer av den. Under extranumren tittar solen fram och lustigt nog jublas det lika mycket över det som över vad som sker på scen. Det långa outrot, som taget av Kent rakt av, hänför inte alls utan spelas inför en publik som tunnas ut allt mer. Någon publikmagnet är det inte tal om, och jag frågar mig: Vad är grejen? "Sån jävla besvikelse", säger en kille som passerar förbi och lämnar platsen. Som om han hade hört min inre fråga.

Alltså, det här är inte alls dåligt, men verkligen inte spännande och intressant heller. Jag har hört mycket gott om Jonathan, men jag kan inte förstå hyllningskörerna. Fast precis när jag skrivit det, slår han undan benen på mig och överraskar. Eller överraskar och överraskar. Med tanke på vad jag tidigare skrivit ner, borde det kanske inte vara helt oväntat. Jag blir hursomhelst riktigt glad när sångaren, med sitt band av stabila musiker, river av Springsteens Dancing in the dark. Gubben i min 23-åriga kropp viftar med käppen i bifall. Men visst är det trist att spelningens höjdpunkt ska behöva vara en cover.