Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Peter Bjorn and John
Living Thing, 2009
Skivbolag: V2
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-05-08
Hemsida: www.peterbjornandjohn.com

Det finns väl inte mycket att säga om svenskarna som inte redan sagts och som med plattan ”Writer's Block” och den visslande hitlåten, blev ett band som till och med din farmor kände till. Något de provokativt svarade på med att släppa en diametralt annorlunda skiva som inte alls mottogs med samma respons. I och med detta som faktiskt är Peter Bjorn and Johns femte fullängdsskiva, är det intressant att höra i vilken riktning de nu valt att orienterat sig.

Vilket inte är lätt att svara på. Inledande The feeling är inte den mest lätttillgängliga saken, tung men samtidigt minimalistisk. Rytmskiften med afrikanskt fokus, därtill mycket bastrumma, plingande och handklapp. En låt som faktiskt mest känns konstig, men i nästa bjuds lyssnaren på mer av det väntade. Den karakteriskt nasala sången. En medryckande refräng över ett snyggt electrobeat som doftar 80-tal och breakdance. Därpå följer den Depeche Mode-ekande Just the past, och så håller det på. Någon röd tröd är synnerligen svår att upptäcka, och trion växlar friskt mellan genrer även om det tydligt är extra fokus på nämnda decennium.

Det finns mycket att hitta och detaljerna att upptäcka tycks bara föröka sig hela tiden. De visar sig vid flera tillfällen skickliga på att snickra ihop låtar med hårdare och kallare komp, än vad åtminstone jag hört dem göra tidigare. Samt då att laborera med de små sakerna, en gnisslande elgitarr här och en körsång från två sjätteklassare där. En väldigt varierande platta, som en kombination av 80-tal, afro- och funkbeats, samt pop av det elektroniska snittet. Med tanke på främst titelspåret är det heller inte otänkbart att Paul Simon snurrade en del i trions skivspelare när musiken skrevs.

Helhetsintrycket av ”Living Thing” blir en mix av frågetecken och utropstecken. Kanske beror det på att skivan är skapad mellan januari och september i fjol. Under så pass lång tid är det svårt att inte samla på sig nya intryck under vägen, och det märks. Låtarna spretar vilt inbördes, vilket jag i de allra flesta fall ser som en nackdel för en skiva. Här är oftast det enda gemensamma att det finns en stabil, taktfast bas- och trumrytm. Kvaliteten varierar likväl mellan delarna. Samtidigt som det visst finns flera låtar som jag omedelbart gillar, är de mer sådana där huvudet mer stilla nickar fram och tillbaka. Som vore det hiphop som spelades. På ett sätt givetvis bra, för det är trist att gå i precis samma fotspår igen. Men samtidigt synd, när bandet gör sorglös danspop så bra och den saknas för mycket här. Lay it down har dock potential att bli en riktig dansgolvsfavorit, en skön låt med en Teddybears STHLM-refräng som fastnar direkt. För den som gillar att leta efter influenser och detaljer har plattan mycket att erbjuda. Även om resultatet inte alltid är lika skickligt eller ens bra. Frågetecknet är kvar, men har rört sig ett par steg mot ett utropstecken.