Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Fatboy
In My Bones, 2008
Skivbolag: Fat State Productions
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-02-17
Hemsida: www.fatboy.se

Efter att de senaste veckorna mest ha lyssnat på minimal techno, brittisk dubstep och fransk electro är Fatboys ”In My Bones”, gruppens andra skiva, ett välkommet avbrott. Lite mindre hipp musik, visst, men fortfarande tilltalande. (Har jag nämnt att jag älskar Alf Robertson?)

Vid det här laget har ni troligtvis hört något spår från ”In My Bones” på radio, och kan därmed bilda er en någorlunda uppfattning om hur skivan låter. Om inte, så kan Fatboys egna beskrivning underlätta: ”Musik med arv från Faron Young, Stray Cats, Johnny Cash, Elvis och Roy Orbinson, men lika mycket Smiths, Chris Isaak och Cramps”. Det är med andra ord en högst eklektisk platta med allt från rockabilly till vacker country till svängig storbandsjazz (som återigen påminner mig om att jag borde lyssna mer på Frank Sinatra), utblandat med en alltid närvarande popkänsla. Det alltid närvarande svänget är det som – i min mening – karakteriserar Fatboy; även i deras mest långsamma och lågmälda melodier finns det något som kanske inte får dig att dansa men åtminstone sätter foten i gungning. Det hade så lätt kunnat bli bakåtsträvande musik, men Fatboy räds inte genreöverskridandet utan tar och ger hej vilt. Helt plötsligt är det befogat att använda en klyscha: helheten (Fatboy) är större än de enskilda delarna (genrerna).

Inledande Way Down Low tillhör skivans starkare spår med sin troliga Smiths-referens (”The world won't listen”) tillsammans med den gitarrfuzziga Humiliation. Tyvärr finns det en hel del svagare spår också, speciellt på albumets andra del. Personligen tror jag att Fatboy har potential att göra en helgjuten skiva; möjligen får vi se det på nästa album.

Hur som haver: Fatboy är våren som kommer, tro mig.