Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Disarmonia Mundi
Mind Tricks, 2006
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-07-11
Hemsida: www.disarmoniamundi.com

Det är med blandade känslor jag försöker formulera ett omdöme för den här skivan. Å ena sidan är det nämligen ett habilt verk. En skiva som visar att italienarna långt ifrån stagnerat och sällat sig till gängen som bokstavstroget spelar efter melodeathgenrens stela riktlinjer. Å andra sidan är det en uppföljare som aldrig ens är nära att tangera briljansen från sin föregångare ”Fragments of D-generation”.

Jag hade för höga förväntningar (eller kanske snarare förhoppningar) på Disarmonia Mundis tredje fullängdare. Det är bara att acceptera. Nu sitter jag här och är lite besviken över en skiva som egentligen är riktigt bra. Rent av över genomsnittet.

Det är så lätt att jämföra och skriva att italienarna bevarat sitt nydanande, symfoniska dödssound, men inte nått hela vägen fram låtmässigt den här gången. Jag ska dock försöka lägga besvikelsen bakom mig och se nyktert på ”Mind Tricks” som en fristående skiva. Det italienska gardet har nämligen alla verktyg för att bli ett långlivat och erkänt band på den melodiska dödsmetallscenen.

Det finns en hel rad habila låtar på ”Mind Tricks”. Från inledande Resurrection Code till släpiga A taste of collapse jobbar bandet föredömligt med dynamik och tempo. De låter gitarrerna gå på nyfiken upptäcktsfärd och utnyttjar de lärdomar som gjorts inom genren utan att låta dem bli stereotypa lagar.

Sättet att jobba med Björn ”Speed” Strids – till vardags i Soilwork – sång i olika lager ger dessutom ett välkommet djup till kompositionerna. Överlag gör Strid sin vana trogen en riktigt bra insats bakom mikrofonen. I Disarmonia Mundi får han rent av utrymme att experimentera mer med sin röst än i sitt ordinarie åtagande.

Celestial Furnace, Nihilistic Overdrive och Last Breed bör också nämnas som viktiga spår när hela skivan ska sammanfattas. Men – och det är ett stort men! – de där riktiga hitlåtarna som griper tag och sen resolut vägrar släppa taget saknas. Disarmonia Mundi gör allt rätt med sin elektronikinklädda mjukisdöds utom den där allra sista touchen. Den som de lyckades så bra med på ”Fragments of D-generation”. Den som nu gör att jag känner besvikelse trots att ”Mind Tricks” uppenbart är en mycket välsvarvad metalskiva.