[stäng]

Joey Cape Bridge, 2008 Skivbolag: Bad Taste Records Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2008-10-04 Hemsida: myspace.com/joeycape

---

Frontman som går solo efter en lång och framgångsrik skatepunkkarriär. En man vars framtoning ofta varit ganska putslustig men som nu ikläder sig en betydligt mer allvarlig kostym och uttalanden om att ”ensamhet leder till ett ärligt uttryck eller ren galenskap”. Lagwagons karismatiske frontman Joey Cape har många klassiska klyschor att kämpa emot när han plockar upp den akustiska gitarren och ger sig på singer/songwriter.

Han lyckas riktigt föredömligt med att slå sig fri från tidigare jämförelser och låta musiken tala för sig själv. Det där babblandet om ensamhet bygger på att Cape suttit helt allena i sin hemmastudio för att åstadkomma ”Bridge”. Det hörs. Arrangemangen är väldigt simpla och det mesta är avskalat hela vägen in till den nakna rösten.

Att Joey Cape är en duktig sångare är inget nytt, men här hittar han en ytterligare, svärtad, dimension i sin röst. Han sjunger direkt från hjärtat. Ett hjärta som fått utstå mycket sorg och smärta under herrns tid på toppen. Ensam gitarr och känsloladdad sångare, svårare än så behöver det inte vara att skapa magi.

Efter en uppräckning av Simon & Garfunkel-aktiga Canoe, bitterljuva Errands och hittiga No little pill kan det därför tyckas märkligt att rikta kritik mot låtmaterialet. Men det är faktiskt det som är den svaga punkten på ”Bridge”. Flera av låtarna har tidigare spelats in i andra versioner av Lagwagon och även om de riktiga höjdarspåren finns här blir det lite tunt mellan varven. Inte ens Capes uppoffrande röst och desperata känsla kan rädda ett småtråkigt låtmaterial. ”Bridge” är bra, rent av nobel för att vara en soloplatta, men det känns som att det borde finnas ytterligare en dimension att plocka ut av Joey Cape.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer