Recension - Skiva
Jag läste i en intervju någonstans att frontmannen Jimmy Urine inte
tvekade en sekund på att i framtiden ta sitt
Mindless Self Indulgence i vilken musikalisk
riktning som helst. Han framhöll att gruppen är en plattform för vad som
helst som faller honom och de övriga medlemmarna in och att det är just
vad bandnamnet blivit en garant för. ”If” är ett bevis så gott som något
på detta statement.
Gör man det enkelt för sig skriver man att Mindless Self Indulgence
är en subtil och kommersiellt riktad variant av
Atari Teenage Riot. Grunden läggs nämligen i
elektroniskt pumpande med en punkig fyllning. Men så enkelt är det förstås
inte.
Electropunk är förvisso ganska häftigt, men Jimmy Urine och hans
polare är inte dummare än att de inser att det skulle bli ganska enahanda
genom femton låtar (plus ytterligare sex bonusspår på den europeiska
utgåvan). Följaktligen dukar de bakom sin elektroniska ridå upp ett
smörgåsbord av musikaliska läckerheter. Eller avskräden, beroende på vilka
smaklökar man har.
För det här är så klart en väldigt splittrad historia. Ena stunden
låter Mindless Self Indulgence som
Linkin
Park gjorde när de var bra (det vill säga första plattan), andra
tangerar de ren pop eller skräckrock a la
Wednesday
13 och
Alice Cooper. För att inte
tala om punkstunderna när Alec Empire står på altaret. Allt hela tiden
klanderfritt framfört bakom en elektronisk fond som orkestern har
fullständig kontroll över.
Så nog talar Urine sanning när han skryter om en orkester i ständig
förändring och utan rädsla för att gå vidare. Men akilleshälen är så
klart, trots att många av gruppens melodier är riktigt snygga, att det
blir för mycket av för mycket. Inte ens en hopplös musiknörd kan älska
allt på ”If”. Men plockar man russinen ur kakan är Mindless Self
Indulgence en riktigt fräsch orkester.

Kommentera
Inga kommentarer