Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Rage Against The Machine
Hultsfredsfestivalen
2008-06-12
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.ratm.com

Jag är spänd i hela kroppen samtidigt som det pirrar på samma gång. Hela dagen har buzzet gått på campingen, ”Rage spelar i dag”, ”snart är det dags för Rage”. Hawaiiscenen ligger i mörker, ovanför mig och havet av människor blinkar blekt stjärnljus ner. Plötsligt slits den mörka juninatten itu av ljudet av en siren, ett flyglarm. Långsamt börjar en backdropp att hissas upp. Bakifrån lyser en blodröd strålkastare. En stor röd stjärna avtecknar sig på det mörka tyget. Jag ryser i hela kroppen. Sedan exploderar hela Hawaii – ”Now Testify!”

Rage är förstås mannamål för Rage Against The Machine, tidernas mest explosiva återförening som det snackats om konstant ända sedan Rockparty annonserade superbokningen tidigt i våras. Att Zach de la Rocha och resten av medlemmarna i nitiskt vänsterpolitiska Rage Against The Machine inte var världens bästa vänner stod klart när bandet senast stod på Hawaiiscenen i Hultsfred. Året var 2000 och mycket riktigt valde bandet kort därefter att gå skilda vägar. Det var nog inte många som trodde på en återförening av bandet, framför allt inte när Tom Morello, Brad Wilk och Tim Commerford slog sina påsar ihop med Chris Cornell, från insomnade Soundgarden, i projektet Audioslave. Ett projekt som i mångas öron lät… tja, som en mjukversion av Rage Against the Machine.

Men ni kan ju allt det där. Och någon missämja, det fanns det inte några spår av hos det Rage Against The Machine som totalt rockar sönder Hultsfred och Hawaiiscenen 2008. Zach de la Rocha ler ju till och med! Bandet har dessutom haft den goda smaken att inte släppa något nytt album eller gett ut någon ny singel i och med återföreningen, spelningen handlar enbart om att hylla det som en gång varit och att fortsätta att mana upp till kamp för alla grymma orättvisor här i världen. Vad passar då bättre än att göra det i form av musik och låtar som Bullet In The Head, Bulls On Parade och det fantastiska extranumret Killing In The Name Of?

Det har visserligen gått åtta år sedan sist, och visst ser vissa av medlemmarna något slitna ut vid det här laget, men musiken och energin – herregud! Tom Morello studsar omkring som rena tonåringen på scenen, och gitarrspelet… det ska vi inte ens tala om (snacka om att ta pekfingervalsen till en helt ny nivå). Även Wilk och Commerford, mannen som tatuerat sig likt en skalbagge, ser ut att trivas en dag på jobbet som denna. De kom, de såg, och de segrade – The Battle of Hultsfred blev aldrig en Battle. Det blev en defilering.