Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mygrain
Signs of existence, 2008
Skivbolag: Spinefarm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-02-19
Hemsida: www.mygrain1.com

Dömda på förhand? Nej, i så drastiska termer ska vi förstås inte snacka, men jag hade mina aningar om att finska Mygrain skulle ha svårt att leva upp till klassen från debutalbumet ”Orbit Dance” som kom härom året. Därmed dämpade jag medvetet förväntningarna i den mån det gick.

Debuten var lysande i en genre som sedan länge framstått som ganska stagnerad. Den fick mig att nostalgiskt drömma tillbaka till möten med ungdomens storheter och letade sig tillslut högt upp på min årsbästalista det året. Modern, melodiös dödsmetall hade inte låtit bättre på många år. Att på fortsatt mission inom den uttjatade genren lyckas toppa det, med sitt andra svåra album, är givetvis jättesvårt. För att inte säga omöjligt.

”Signs of existence” håller inte, precis som jag fruktade, alls samma klass. Detta trots att väldigt mycket är sig likt. Ljudbilden är nästan identisk med den på ”Orbit Dance”, sången lika aggressivt in your face och sättet att bygga låtar med snygga keyboardslingor till crunchiga riff precis detsamma. Skillnaden är bara att materialet inte är fullt lika starkt på den här plattan.

Här finns exempelvis bara en regelrätt hitlåt, Alienation, som förvisso är vansinnigt snygg, men lite för ensam om att framkalla gåshud. Annars handlar det om stabilt material som tagit ett litet steg mot Soilworks bana (och ska sanningen fram konkurrerar Mygrain på precis samma villkor som skånepågarna, vilka tappade en viktig dimension i sitt låtskrivande när Peter Wichers klev av). Material som är ganska bra, men knappast höjer några ögonbryn. Finnarna har etablerat sig som ett pålitligt band i en genre fylld av lycksökare.

Framtiden kommer bli högintressant. Att andraplattan inte mäter sig med debuten är något man får räkna med, men hur fortsätter Mygrain härifrån? Antingen plockar de upp sina bästa bitar, förfinar dem och blir ett band att räkna med på allvar. Eller så stagnerar de och blir ytterligare en bit av genren som aldrig riktigt förmådde bryta igenom. Till ett tredje album står oerhört mycket på spel. Jag är ruggigt spänd inför fortsättningen.