Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Markovic
Adoreus, 2007
Skivbolag: Wonderland Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-01-31
Hemsida: www.markovic.nu

Det står klart väldigt tidigt att det är Karl Johan Berg som är triumfkortet i den här vemodskortleken. Att säga att sången är fantastisk räcker inte. Den är bättre än fantasisk. Självaste Jeff Buckley skulle bli grön av avund inför Karl Johan Bergs glimrande röstregister. Jag hörde en gång ett väldigt lovande band som hette Anywhale, jag tror att de var från Göteborg, sångaren där hade precis samma stora potential som Karl Johan Berg med framgång har lyckats förädla. Men en spelare gör inget fotbollslag.

Där nästan varje låt på ”Adoreus” får mig att vilja slita ut mitt eget hjärta och falla ner i ett sorgset fördärv av svärta (är inte det ”emo” så säg?) betyder det inte nödvändigtvis att helheten alla låtar sammantaget blir lika bra. Lika mycket som något faktiskt kan bli mer än summan av dess delar kan en helhet också bli något fattigare än vad man först trott. Problemet för Markovic är att det låter alldeles för bra.

Med det menar jag att trots att låtarna i sig är riktiga mästerverk när det kommer till komposition och utförande (den höga sångtonen i Makebeliever säger jag bara…), så känns ”Adoreus” aningen likformig. Jag vet inte riktigt, men något säger mig att Markovic gör sig minst dubbelt så bra live än vad de gör på skiva. Det känns som om det finns något i produktionen som håller tillbaka allt ett snäpp, som hindrar det där riktigt knivskarpa från att träda fram. Samma sak gäller Karl Johan Bergs röst, den må vara fantastisk men även något fantastiskt kan bli tröttsamt i en allt för stor dos. Att bränna av krut är bra, men bränner man lika mycket i låt efter låt försvinner såväl dynamik som variation.

Återigen vill jag skylla på rädsla i produktionen, för jag gillar verkligen Markovic. ”Adoreus” är en skiva du verkligen måste lyssna på om du gillar nerstämd men ändå storslagen emorock (med ett alldeles utmärkt gitarrarbete signerat Sanna Sikborn Erixon). Det är ändå bara början, med en vassare produktion vet man aldrig vart det här kan sluta.