Recension - Skiva
Det skulle vara lätt att avfärda
Cold War Kids som ännu ett lycksökargäng som hängt på trenden att spela indierock. Men det är inte riktigt så enkelt. För även om det som kan höras på debuten ”Robbers & Cowards” är indie ut i fingerspetsarna visar gruppen en tjurig ovilja att vara sitt format troget. Gång efter gång slår de sönder väna melodier genom att bryta ut i bångstyriga oljudspassager och de tvekar inte en sekund att testa exempelvis tangons fördelar inom rockmusik. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig av det amerikanska gänget och det finns en viss tjusning i det.
Vad som verkligen särskiljer gruppen är dock Nathan Willetts originella sångröst. Han sjunger ljust och högt, med själ och hjärta. Ena stunden går tankarna till
Mars Volta eller varför inte nyligen recenserade
Blood Brothers, andra är det Jack White från
White Stripes eller
Jamiroquais tokstollige frontman Jay Kay som tonar upp sig för min inre syn. Visserligen definieras indie som en rörelse med väldigt vida ramar, men röstutbrotten på ”Robbers & Cowards” är ändå att betrakta som annorlunda, och det fungerar med den äran.
Cold War Kids är dock inte det gäng jag på direkten skulle peka ut som en framtida succé. De är lite för annorlunda och ovilliga att följa givna konventioner för det. Men jag har fel. Framgångarna väller redan över gänget. I slutet av 2006 uppträdde de hos självaste David Letterman och i januari i år var
Hang me up to dry ”Single of the week” på iTunes.
Kanske är det så att publiken vill ha galen indie som dansar på barrikaderna. Kanske väljer köparna att se förbi det flummiga – som att lägga in ett skramlande och osynkat piano mitt i ett finstämt parti (som i
Hang me up to dry) – för att låtarna där bakom är fina saker. Jag anser att Cold War Kids blandar och ger alldeles för mycket. Vissa bitar är lysande indierock, andra lite onödigt konstlade. Ingen kommer dock ifrån att
Robbers är en riktigt fin bit.
Kommentera
Inga kommentarer