Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Andreas Borg
Crosscuts
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-01-16
Hemsida: www.andreasborg.com

Det är ingen lätt genre som Andreas Borg ger sig in i; lugn och avskalad, lätt nedstämd musik med berättelsen och sången i centrum. För att det ska vara bra måste det vara riktigt bra, alla delar inräknat. Dessutom måste det finnas en slags röd tråd, enhetlighet. Kanter är bra, men de får inte vara allt för vassa.

Första halvan av ”Crosscuts” är som en axelryckning, det är bra, men inte speciellt. På något sätt känns det som om Andreas Borg sneglar mot andra influenser istället för att koncentrera sig på sin egen förmåga. Detta gör också att rösten, trots tonsäkerheten, känns något ansträngd, som om den inte riktigt hittat sin rätta omgivning. Allra tydligast blir detta i duetten, A Thousand Years, med Sofia Lundqvist, där den senare faktiskt överglänser Borg själv.

Detta är egentligen ingen blodig kritik, Borg är duktig och ska ha erkännande för detta, men just därför kräver jag mer. Och mer ska det bli. Efter två låtar är jag övertygad om att det handlar om ännu en pojke med sorgsna ögon och gitarr, snacka då om total scenförändring i tredje spåret Born To Lose. Ut med Andreas Borg, in med Johnny Cash. Jag vet inte om det här är något slags skämtprojekt som, likt katten bland hermelinerna, letat sig in bland allvaret, men här händer det verkligen något! Borg känns helt självklar som vår tids Man in Black. Det här är verkligen en genre som förtjänar en revival, det bevisade banjokollektivet The Don Darlings inte minst för ett tag sedan (och ska vi gissa på att filmen Walk The Line har något att göra med detta?).

All denna mustiga soul och absolut känsla finns kvar i avslutande Dogs, återigen iklär sig Borg en mer allvarsam men ändå närvarande roll. Precis som i Born To Lose känns det mörkare tonläget, och framförallt dragspelet, helt på sin plats.

Så vad har vi då här, två singer/songwriterlåtar, en Johnny Cash-låt och en sjömansballad, nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag är övertygad om att Andreas Borg är kapabel till att framställa fler tårdrypande levnadsbeskrivningar modell Arms och A Thousand Years, men tyvärr utan någon större reaktion från omvärlden. Istället skulle jag vilja propsa på att köra en rövare och utveckla soundet och låtskriveriet signerat de två sista låtarna på ”Crosscuts”. Det ligger både i tiden och där finns det verkligen något att hämta. Det är en chansning, men belöningen är desto större om Borg verkligen lyckas. Våga ta steget.