Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Rush
Snakes & Arrows, 2007
Skivbolag: Atlantic Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-11-27
Hemsida: www.rush.com

Skivbranschens nästa steg i kampen mot vikande försäljningssiffror och illvilliga nätpirater är så kallade MVI-releaser. Alldeles för många år försent har bolagen insett att de borde satsa på mervärde snarare än förbud och en fruktlös jakt på nedladdare. Följaktligen levereras ”Snakes & Arrows” med en bonusplatta anpassad för både DVD och dator. Det bjuds på bilder, texter, surround-anpassat ljud och en dokumentärfilm där medlemmarna i Rush präktigt rapar trötta klyschor. Mer för pengarna således.

Men trots detta är det musiken som är det intressanta. Firma Peart, Lee och Lifeson må ha nått en ansenlig ålder, men ”Snakes & Arrows” låter väldigt vital…och nästan för bra. Produktionen är kristallklar, gitarrljudet varmt och överväldigande och varenda minitrumma i Neil Pearts maffiga trumset ges ordentligt klangrum i ljudbilden. Det är hård vuxenrock för audiofiler och inget annat.

Inledningen med förhållandevis tunggungande Far Cry är lysande och sedan fortsätter kanadensarna på den inslagna vägen, med stora gester och stadiuminspirerade refränger. Men jag kör fast, sitter hellre och lyssnar på den intrikata produktionen än låtarna i sig. Det är givetvis hänförande att förlora sig i Neil Pearts finessrika trumspel eller Geddy Lees egensinniga sångröst, men frågan är om inte låtarna borde komma i första rummet? Om ljudfixeringen och den tekniska briljansen mest hjälper till att dölja det faktum att gruppens kreativa topp trots vitaliteten passerats.

Trots liknande spörsmål är ”Snakes & Arrows” en skiva som förtjänar att höras. Kulmen nås i instrumentala Malignant Narcissism (som om vi ska tro den medföljande dokumentären var ett hastverk som kom till mot inspelningens slut) där Rush kombinerar tokig Red Hot Chili Peppers-funk med en förtrollande känsla av att möta det okända.