Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2013 enligt Jesper Robild

Årets bästa 2013 enligt Joyzines Jesper Robild.

Årets album: Det känns som att hälften av mina favoriter har släppt plattor i år. Det mesta har varit godkänt eller till och med riktigt bra. Ett band sticker ut ur mängden och blåser mig ur soffan med en stämningsfull melankolibomb som inte liknar något annat. Ulvers ”Messe I.X-VI.X” är bland det absolut starkaste bandet presterat. Mörker som minner om ”Shadows Of The Sun” och ”Silence”-skivorna skapar mardrömsliknande känslor som bara de misantropiska vargarna från norr kan leverera. Wow.

Årets uppföljare: Jaja, jag erkänner, jag är en av miljoner människor som faller handlöst för hypen. Hipstervarningar och pretentioner får kliva åt sidan för ett av årets bästa album. Ghosts debut må vara intressant, men ”Infestissumam” piskar ”Opus Eponymous” åtta dagar i veckan. Satan/Lucifer/Beelsebub/Asmodeus får delvis stiga åt sidan för andra ockulta teman, inlindade i fantastiskt varierad melodisk rock. Come together as one!

Årets konsert: Hårklyveri får avgöra. Rush på Sweden Rock Festival var fantastiskt, men får nog mot mången logik stiga åt sidan för Sigur Rós i Malmö som ligger mer färskt i minnet. Kombinationen av scenshow, projektioner, ljudvägg och setlist går knappt att överträffa. För att inte tala om förmågan att förvandla en sunkig handbollsarena till ett sagolandskap. Ett av världens bästa liveband gjorde mig inte besviken efter fem års väntan.

Årets metal: På min senaste årsbästalista förekom nog inte en enda renodlad hårdrocksskiva, inför sammanställningen av den här dök det upp hur många som helst i huvudet. Stabilast är dock power metals urfadrar Helloween med ”Straight Out Of Hell”. De verkar ha en magisk förmåga att aldrig kunna göra mig riktigt besviken. Kraftpaket som Burning Sun och Years lyfter humöret vilken dag som helst och titelspåret gör det omöjligt att inte föra diskborsten till munnen och sjunga med.

Årets urladdning: ”Är man inte för gammal för det här?”. Så går tankarna strax innan. Gemene medmänniska har nog svårt att förstå tjusningen i att springa rakt in i en vägg av vrålande människor. Men finns det någon bättre adrenalinurladdning? Kreator på Sweden Rock Festival tog mer eller mindre livet av mig, i positiv bemärkelse. När man är fläckad av märken från nitar, badar i svett och andas grus, då vet man att man lever. (Bubblare som bara måste nämnas: Soilworks Spectrum Of Eternity vars intro sparkar så mycket ända att man inte kan stå).

Årets livesläpp: Hade jag haft lite mer grönt under madrassen kunde nog min födelsedag 2012 klått de flesta. Då spelade nämligen Devin Townsend Project in mastodontshowen ”Retinal Circus” som släpptes i sin helhet ett år senare. Smörgåsbord super size. Strapping Young Lad, Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering) på sång, cirkusartister, dvärgar, teater, Ziltoid, enorma vaginor och Steve Vai som konferencier... och då är långt ifrån alla element uppräknade. Det märks att kalaset tog ett år att planera. Vad för musiksmak du som läsare än har, det här spektaklet är ett MÅSTE att ta en titt på!

Årets skärpning: ...går inte till Miley Cyrus, men några nästan lika vilsna amerikaner. De vill, de försöker, och de lyckas väl delvis. Trots det står det klart nu. Dream Theater, det håller inte utan Mike Portnoy. Jag är inte ensam om att gnälla som en unge vars favoritglass slutat säljas. Men efter bandets två sämsta plattor och lekfullheten som bortblåst så tappar jag snart intresset för gott. Kanske är det omöjligt att trolla tillbaka det som varit, men snälla, ta tag i det här på något sätt!

Årets extra allt: På förra plattan gästade femtioelva sångare, och då kan sju te sig lite snålt. Men när resultatet är fullbordat visar det sig räcka utmärkt, och med tanke på gästlistan är det som progfantast bara ohövligt att klaga. Till Ayreons nya storverk ”The Theory Of Everything” har Arjen Lucassen bjudit in musiker från bland annat King Crimson, Yes, Dream Theater, Emerson, Lake & Palmer och Genesis. Och resultatet? En kanonskiva som inte behöver skämmas i katalogen. För att ytterligare motivera utmärkelsen ”extra allt”, hur ofta hittar man en platta med 42 låtar?

Årets kovändning: Särskilt med tanke på vilka det handlar om. Bandet som stämde sitt skivbolag för att de sålt enstaka låtar på iTunes så sent som för några år sedan släpper plötsligt alla principer och bestämmer sig för att undersöka om di dära Spotify kan vara något. Wish You Were Here skulle streamas en miljon gånger för att Pink Floyds katalog skulle lanseras på musiktjänsten. Tre dagar senare stod det klart. Nu är ett av världens bästa band mer lättillgängliga än någonsin.

Årets låt: Är även årets cover. Jag struntar fullständigt i om det är ett godkänt tillvägagångssätt att utse favoriter, eller huruvida spökena från Linköping skulle påstås ha slaktat originalet. De har presterat i år och plockar hem även den här utmärkelsen. Tolkningen av Roky Ericsons If You Have Ghosts går att lyssna på tills öronen ramlar av. Till alla konservativa, coverföraktande principstofiler som jag har behövt försvara mig mot – ta det för vad det är. En tolkning, en hyllning, eller rent av en helt ny låt. En skitbra sådan.