Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Centimeter
Mellanrum, 2006
Skivbolag: Radon Music
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-25
Hemsida: www.centimeter.nu

Det är bara att konstatera, det är svårt att skriva och framföra musik på svenska. Inte musikaliskt givetvis, jag snackar om orden, de ack så viktiga orden som helst plötsligt alla förstår när de framförs på modersmål. Stockholmsbandet Centimeter rör sig i gränslandet mellan Mauro Scocco och Kent, där sången är lagom anonym, fri från dialekt och uttalet klanderfritt. Innehållet skulle göra män som Sartre och Camus mer än nöjda, det handlar nämligen om vardagen, livet och existensen. Man får helt enkelt bestämma sig; antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Till en viss gräns.

Det finns något över ”Mellanrum” som fångar mitt intresse, svårt bara att säga vad. Själva produktionen finns det inget att orda om, det märks att grabbarna har tagit sin tid att få ordning på spakar och reglar, alla vassa kanter har slipats bort. Radiovänligt minst sagt. Vad som bär upp skivan är att låtmaterialet, för det mesta, faktiskt håller för en närmare granskning. Trots att texterna ibland balanserar på en ytterst tunn och vass egg, mellan det självklara och det banala, lyckas sångare Johan Landin alltid landa på rätt sida. I kombination med stabila låtverk som <Ta isär mig och Fall med mig blir ”Mellanrum” till en ganska behaglig upplevelse.

Att det sedan skriker svenssonradio över det hela är bara att köpa. Med svenssonradio menar jag sådan där lättsmält Uno Svenningsson-pop som till och med mor och far kan lära sig att tycka om. Men det kan vara behagligt ibland det också. När man har haft en stressig dag och framåt kvällen slår sig ner i soffan eller framför datorn, då passar ”Mellanrum” alldeles utmärkt. Utan att egentligen behöva anstränga sig får man lite svalka för själen. Vad jag hade kunnat önska mig lite mer av är främst en prägel och personlighet, udd och attityd. Det känns som om Centimeter menar allt de står för, nästa steg blir att också få oss lyssnare att känna samma sak. Nu rinner det mesta av ganska fort, men pressar man både ljudbild och textförfattande en bit till tror jag att det går att nå en bra bit längre. Men som debutplatta räcker ”Mellanrum” gott och väl till.