Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Les Anges Perdues
S/t
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-11-08
Hemsida: www.lesangesperdues.com

Det börjar minst sagt illa. Inledande Rock ’n’ roll penis är en vedervärdig garagerockmelodi där bandet vill vara The Hives, spelar över, poserar in absurdum och bara är asdåliga. Sångaren ger ett stelt intryck, som en riktigt dålig skådis, och hela låten saknar allt vad potent rock behöver – ärlighet. Lägg därtill att bandets medlemmar har töntiga artistnamn och bifogar ett skrytsamt följebrev. Om det fanns några förväntningar punkteras de effektivt direkt.

Men sen, sen är det som om gossarna tar sig i kragen, inser att statiskt posörrock inte är deras grej och nyanserar sig något. De resterande fyra spåren på demon är en helt annan femma. Bandet tar förvisso fortfarande ett avstamp i den bångstyriga garagerocken, men blandar upp med mer trallvänliga refränger och smarta melodilinjer. Som om den smutsiga rocken möter en genomgång av den svenska pophistorien, från 90-talet fram till idag. Lonely as can be och Meanstreak är riktigt medryckande bitar.

Melodier och allsångsrefränger vinner nästan alltid över spelad attityd. Det är nästan som om demon är en evolution där bandet mer och mer, låt för låt, förstår sin plats. Avslutande Lonesome town är en riktigt dansvänlig poprockkomposition. Klart att lite av överspelet från förstaspåret följer med genom skivan, men då snarare på ett charmigt än ett störande sätt. Med en dämpad vilja att vara häftiga har Les Anges Perdues garanterat en ljus framtid runt hörnet. Känslan för att korsa rock och pop tycks de onekligen ha.