Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Intohimo
Past present and never again
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-01
Hemsida: www.intohimo.tk

En (o)salig blandning eller kanske mer ett potpurri ren ilska och frustration i flertalet av dess olika former. Intohimo kräver din uppmärksamhet, du ger den till dem vare sig du vill eller inte. I alla fall till en början.

På ”Past present and nevera gain” blandar man friskt från diverse genrer, här hittar man spår av allt från hardcore, thrash, death till små flisor av den mer brutala varianten av punk. Ibland känns det lite Refused , ibland dyker det upp vibbar av Cradle of Filth (utan den fåniga synten förstås), ibland känns det Lolita Stasi , kort sagt, det skiftar och det gör det snabbt. Nu när jag tänker efter känns det betydligt mer Lolita Stasi i sina stunder, till och med omslaget påminner om det på ”Ruhr”, Lolitas senaste släpp. Nog om referenser dock.

Det mest säregna på ”Past present and never again” är sångprestationen; den ändrar konstant skepnad, vilket i sig känns oväntat, men oväntat på ett bra sätt, uppmärksamheten är verkligen kvar låtarna genom. Vokalisterna verkar ägna sig åt någon form av strupstafett, så snart den ena nått slutet på kurvan, eller rakan, står nästa beredd att genast ta vid, mörkt grymtande blandas med vildsint skrikande för att sedan övergå i något som måste klassas som någon form av skönsång.

Men trots att man har koncentrationen på topp när man lyssnar igenom låtarna finns det inte särskilt mycket kvar när de väl är slut. Även om titeln på öppningsspåret, The feeling of breaking loose from distant memories, precis klarar balansgången mellan lamt och tillfredställande så finns det inte något som direkt sätter sig eller lämnar något spår efter sig.

När fascinationen av vokalistfenomenet har lagt sig en aning inser man att lite mer melodi inte hade varit fel. Eller något annat av det mer ”hookiga” slaget. Detta har man lyckats bättre med i det avslutande spåret, Sickness calls, skivans utan tvekan bästa spår. Där ”Past present and never again” slutar ser jag mer än gärna att nästa alster tar vid. Då kommer betyget utan tvekan att åka upp ett steg. Minst.