Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Vision Divine
The perfect machine, 2005
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-08
Hemsida: www.visiondivine.com

”The Perfect Machine”. Tanken på människan som odödlig. Tanken på Gud som död. Tanken på människan som Gud. Resultatet blev dock inte det man väntat sig; utan slutmål försvann även vägen dit. Känslor och ambitioner blev överflödiga. Människan blev den perfekta maskinen.

Temaplattor har sin charm utan tvekan. Om det görs bra vill säga, temat får inte vara allt för banalt och måste givetvis passa ihop med musiken. Vision Divine är ett power metalband från Italien, redan där ringer varningsklockorna! Standarden är med andra ord redan satt för återstoden av recensionen. För det handlar precis om det man kan vänta sig av just ett power metalband från Italien: stora svulstiga körer, supersnabba och komplicerade solon, falsett både i tid och otid och syntar som en käck bakgrund i precis varje låt. Inget utöver det ordinära med andra ord.

Jag gillar det dock. Det finns en glimten i ögat-känsla även om jag inte tror att det är meningen från bandets sida. Det hela följer verkligen manualen för hur man snickrar ihop ett power metalalbum till punkt och pricka. Man hör influenserna tydligt, inte helt oväntat ligger band som Europe, Judas Priest och allas och vår egen nationalpudel Yngwie Malmsteen nära till hands.

Efter att ha läst igenom medföljande ensidesessä om temat ”The Perfect Machine” måste jag säga att det tillkom en ny dimension till musiken. Man förstår lite mer vad spagettigubbarna har för strategi och grund. Utan tvekan skickade de sin existensfilosofiska text till helt rätt person, trots att power metal känns väldigt töntigt och blasé i allmänhet så frambringar Vision Divines ”The Perfect Machine” i alla fall ett leende på läpparna. Det är verkligen klass på det de sysslar med, de är snuskigt säkra på det de gör och produktionen känns helgjuten (lite kuriosa; keyboardspelaren heter Oleg Smirnoff, hur coolt är inte det?).

Slutklämmen i storyn, sensmoralen om man säger så, är att då väl människorna lyckades upptäcka hemligheten till evigt liv var det aldrig värt uppoffringen. Att förlora alla känslor och falla under apatins väldiga ok tedde sig än mer skrämmande än döden själv. Människorna kom att ångra sig, Gud visade sig åter och ställde tillsammans med sina änglar allt till rätta igen. Skivan avslutas med ett barnaskrik som ska symbolisera en ny början. Lite lagom banalt sådär.