Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tristan
The Borderline Generation, 2007
Skivbolag: Jomimo Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-03
Hemsida: www.tristanfan.com

Hur mycket jag än hör uppslag till goda låtar på ”The Borderline Generation” har jag svårt att bortse från den kladdiga hinna av kommersialism som ligger över hela skivan. Jag tillhör gruppen av kritiker som egentligen inte alls lägger något värde i om en artist riktar sig till den breda massan eller bara en snobbig, invigd sfär, men hela konceptet Tristan känns så oerhört uttänkt. Som en vedervärdigt plastig skrivbordsprodukt.

För vad har vi då här? En Johnny Depp (nåja, Ville Valo funkar också som liknelse) look-a-like som marknadsförs som depressiv. En snubbe som länge brottats med sina demoner och nu äntligen blottar sin själ för världen. Medelst strömlinjeformat producerad radiorock och sockersöta ballader. Låtar som i många fall lånar lite väl oblygt från tidigare framgångsrika original.

Det är synd att hela ”The Borderline Generation” luktar bolagsstyrd hitlansering (hur ska man annars tolka att floppande singeln A darker side of me lagom till albumet bytt skepnad från upptemporock till slirig ballad?) för här finns låtar. Både klämmiga rockbitar som Army in black och smekande ballader i stil med Into your light. Men de goda låtintentionerna överskuggas av en mer än lovligt feg produktion. Jag kan nästan se hur nervösa skivbolagsrepresentanter hängt över mixerbordet i studion så fort producenten fingrat på ett reglage. Låtarna tillåts inte leva sitt eget liv utan kläms in i återhållsamma skal dit inga utslag åt någotdera av spektrats håll tillåts. Precis alla måste kunna digga!

Det är möjligt att jag sett på skivan i annat ljus utan den effektsökande imagen (hur dumt är det inte att dra en historia om den deprimerade sökaren till en skiva där alla känslostormar effektivt producerats bort?). Jag tror det. Nu tycker jag mest att ”The Borderline Generation” är slöseri med talang. Inte för att Tristan har den mest fantastiska sångrösten, men där någonstans finns ändå ett personligt uttryck.

Gör gärna tillrättalagd musik för massorna, det blir ofta bra grejer av det, men gör det i alla fall ärligt! Att försöka sälja något för vad det inte är blir bara fånigt. ”The Borderline Generation” är deppig listrock, med viss potential. Men som tyvärr tar död på sig själv i upphovsmännens törst efter framgång.