[stäng]

Sahg I, 2006 Skivbolag: Regain Records Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2006-06-27 Hemsida: www.sahgweb.com

---

Det är nästan så jag får lite gamla sköna Led Zepplin-vibbar efter att ha kastat ett första getöga på omslaget till norska Sahgs debutalbum, ”I”. För vem kan inte undgå att tänka tillbaka på klassiska Zepplin-album som, ”II”, ”III” och ”IV”? Album som givit oss låtar som Whole lotta love, Immigrant song och sist men inte minst den ack så vackra och suggestiva Stairway to heaven. Och parallellerna till just Zepplin-eran är inte helt dum, det finns nämligen ett annat band som var i ropet under denna tidsperiod – Black Sabbath. Om inte de långhåriga guttarna i Sagh har spisat Sabbath-plattor sedan barnsben ska jag välvilligt och gladeligen äta upp min egen hatt.

Det här med att kunna sin musikaliska historia är väl så viktigt men det kan också medföra en viss fara, det är en sak att förädla ett musikaliskt arv och en helt annan att endast ägna sig åt tröstlös kopiering av tidigare verk. Sagh hamnar någonstans mittemellan. Även om de påminner väldigt mycket om Sabbath rent musikaliskt är de på sina ställen betydligt hårdare och tyngre, ljudbilden är mäktig. Sången känns däremot riktigt uddlös och ointressant, Lane Staley (Alice in Chains) möter Dave Wyndorf från Monster Magnet med Ozzy Osbornes eviga ande vilandes över detta oheliga möte.

Och för den som verkligen kan sin musikhistoria kommer skivans andraspår, Executioner Undead, att väcka gamla goda minnen från den tiden då Metallica fortfarande var bra. Inledningsriffet är nämligen kusligt likt huvudriffet i Blackend från ”…and justice for all”, om än något långsammare. Det finns ändå vissa godbitar att plocka ur denna Sagh-kaka, när det väl riffas, riffas det ordentligt. Låten Soul Exile är dynamisk så att det förslår, hade det inte varit för de något tama verserna, där bas möter sång, hade låten varit en riktig fullträff.

”I” ger mig en känsla av konflikt och allt för stor respekt mot bakomliggande influenser. Det går som bekant inte att äta kakan och samtidigt ha den kvar. I mina ögon står Sagh inför ett vägskäl, antingen kör de hela progrockgrejen fullt ut eller också slopar de Ozzy-sången och tar fasta på de hårda element de redan har tendenser till. Blandningen dessa två element mellan funkar helt enkelt inte.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer