Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Xavier Rudd
White moth, 2007
Skivbolag: Anti-
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2007-08-14
Hemsida: www.xavierrudd.com

Multiinstrumentalisten Xavier Rudd från Australien har tidigare varit mycket framgångsrik på hemmaplan och sålt platina flera gånger om, men aldrig lyckats slå ordentligt i Europa. Hans album "Solace" släpptes i Australien 2005, men nådde inte Europa förrän två år senare, i januari 2007. Men nu har förhoppningsvis vändpunkten äntligen kommit. Hans senaste album "White Moth", som släpptes i juni i år, blev tillgängligt i Sverige ungefär samtidigt som det kom ut i Australien och nu hoppas Xavier såklart att européerna skall gilla vad de hör.

Med en imponerande experimentlusta skapar Xavier Rudd spännande alster där folkmusik, reagge, världsmusik och rock blandas vilt och ohämmat. Här samsas didgeridoos och allehanda slagverksinstrument med inhemska aboriginmusiker och Xaviers utomordentliga gitarr- och sånginsatser. Ljudbilden är hemtrevlig och murrig, mycket tack vare meriterade producenten David Ogilvie (Marlilyn Manson, David Bowie och N.E.R.D. ) som har lyckats balansera de olika instrumenten på ett utmärkt sätt. Överallt på ”White Moth” kryllar det av sköna rytmer och Xaviers släpiga sång är synnerligen väl lämpad för den känsloladdade musiken.

”White Moth” är ett varierat album och det märks lång väg att Xavier gillar att experimentera. Här laboreras vilt med effekter och olika instrument, men när samplade vattenfall, vågbrus och fågelljud övergår i ljudet av apor som skriker undrar jag om det inte har gått för långt. Några solon går också helt över styr och jag undrar förbryllat hur Xavier har lyckats med att tappa tråden så enkelt och varför han inte lagt band på sin skenande fantasi.

Albumets inledande spår Better People är popigare än de övriga och känns för mig som en mycket lyckad blandning av alla de musikstilar som Xavier har inspirerats av. Om han hade fortsatt att arbeta på detta enklare spår är jag övertygad om att helhetsintrycket av albumet hade varit mer gediget och begripligt än vad det nu är.

I det stora hela handlar ”White Moth” om att skapa stämning och lugn. När de pop- och rockinfluerade låtarna har passerat återstår ett antal lugna, tämligen vemodiga spår, som visserligen skulle fylla sitt syfte vid en sprakande lägereld, men som tillika smälter samman till en intetsägande massa efter några genomlyssningar. Jag är visserligen inte rätt man att avgöra om det finns en marknad för den här typen av avslappningsmusik i Europa, men jag har ändå svårt att se att något annat spår än just tidigare nämnda Better People har chans att klättra på några listor i Sverige i alla fall.