Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Rome
Berlin, 2006
Skivbolag: Cold Meat
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-08-22
Hemsida: www.myspace.com/romecmi

Förra året var jag på vippen att sätta Decadence på årsbästalistan. Dess bombastiska spoken word-apokalyps fångade mig på ett smått magiskt sätt och skivan ”Where broken heart’s go?” har återvänt till min skivspelare flera gånger även i år.

Varför tar jag upp det här nu? Självklart för att det finns en rad likheter mellan Decadence och Rome. Nu är den sistnämnda orkestern en betydligt mer lågmäld bekantskap och aldrig nära att kvala in på någon årsbästalista, men genren är otvetydigt densamma. Över en lågmäld ljudkuliss som sävligt pendlar mellan att vara ledsam och hotfull mässas profetior fram i stil med hur Petros cyniskt domderar inom ramarna för Decadence. Rome är som en blyg och nervös kusin till Decadence. Där Petros och company breder ut sig i bombasm och slår på stora trumman, kryper Rome ner i en håla och viskar.

Jag finner många kvalitéer på ”Berlin”, men den otroligt reserverade hållningen blir i längden lite jobbig. Lite mer action borde upphovsmännen gotta kunna bjuda på, utan att den smått suggestiva stämningen de byggt upp raseras. I sex låtar – som ”Berlin” mäter” – håller det. Men ska fullängdsformatet bemästras krävs garanterat lite mer drama.

De domedagspredikande hornen i Clocks tillhör skivans höjdpunkter, liksom mörka Une Autre Vision. Där manar Rome, precis som många andra framgångsrika noisegrupper, fram bilder av barbariska tyska fångläger. Kanske är nazisterna en bra sinnebild för dystopisk ljudkonst? Kanske är det därför skivan kort och koncist betitlats ”Berlin”?