Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Requiem
Requiem forever, 2005
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-13
Hemsida: www.requiem.kpnet.com

Melodisk metal från de finska urskogarna. Requiem bjuder på en kaskad av snabbt trampad dubbelkagge, snabbare-än-ljuset-solon, maffiga syntmattor och givetvis en hel drös med falsettsång. Men andra ord precis vad man kan förvänta sig från ett släpp från italienska Scarlet Records.

Ett falsettskrik inleder skivan med det högst roande namnet, ”Requiem Forever”. Det får mig osökt att tänka på allas vårt Nifelheim men referenserna dit slutar nästan lika snabbt som jag tänker tanken. Knappt har första låten, Possessed By Power, klingat ut innan jag suckar tungt och uppgivet konstaterar att jag har att göra med en finsk version av Hammerfall. En åsikt som jag snabbt sätter i vrångstrupen när nästa spår rullar igång. Här händer det något. Det smyger sig in ett högst tacksamt nytt element, en välkommen variation. Istället för kletig och på gränsen till homoerotisk operametal drar Requiem nu iväg på ett betydligt råare och hårdare spår. Hold On men framförallt Violate är lysande exempel på en leklusta som jag utan tvekan tycker förädlar musiken. Sedan att det går till överdrift i ett par låtar, bland annat Invinicible Enemy, var nästan väntat.

Det är lite synd att Requiem inte lyckas hitta sin röda tråd, eller kanske mer att de inte lyckas följa den. Som jag precis konstaterade finns det ett par spår på den här plattan som andas potential och nytänkande. Men detta mer eller mindre dränks i en tyvärr helt onödig ambition att följa genrens utstakade regler och synsätt på hur man bygger låtar. Det är helt enkelt för många utfyllnadslåtar, låtar som man bara mer eller mindre rycker på axeln åt.

Till deras försvar ska jag ändå säga att de aldrig når något riktigt bottennapp. Även om vissa låtar går mig lätt förbi kan jag konstatera att de ändå kan sin sak. Då det gäller att flyta med i genren så att säga. Falsetten sitter där. Gitarrsolona kommer på rätt ställen och syntarna sätter stämningen. Ett litet extra plus till sista spåret, Gods Of War, ett spår som känns helt malplacerat i förhållande till tidigare låtar. Kanske är det just därför låten faller mig i smaken. Helt utan falsettskrik och svävande körer är det ju förstås inte men i sina bästa stunder påminner riffandet rent av lite om In Flames. Vilket i sig aldrig är dumt.