Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Britta Persson
Top quality bones and a little terrorist, 2006
Skivbolag: Amigo Musik
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-10
Hemsida: www.brittapersson.com

Jag har verkligen kämpat för dig Britta. Du vet ju att jag älskar dig. Du hade mig fast redan på demostadiet och fick mig att sjunka allt djupare med alster som Defrag My Heart och I Miss. Men egentligen var det duetten med Kristofer Åström på dennes The Wild som först gjorde att jag fick upp ögonen för dig och din underbara musik. Efter epn ”Found At Home” har det varit tyst ett tag och nu slår bomben ner. Ett fullängdsalbum, “Top Quality Bones And A Little Terrorist”. Och du sveper omkull mig på mina bara fötter.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tro. Efter att ha lyssnat igenom skivan åtskilliga gånger väntar jag fortfarande på att den gamla goda Britta Persson jag lärde känna en gång i tiden ska dyka upp, men allt jag hör är bara hennes röst. Var är hennes musik? Vad är det jag lyssnar på egentligen? Borta är det mesta jag förknippade med indiedrottningen av skev singer/songwriter, Britta Persson.

Så löd mitt första omdöme och resonemang angående Britta och hennes nya fina skiva. Jag tyckte så illa om den till en början att jag vägrade recensera den, utan envist spelade den om och om igen, vecka efter vecka, för att försöka lista ut hur man löste den hemska krypterig som effektivt höll all magi bakom lås och bom. Efter att ha stångat min skalle blodig på den fortfarande stängda porten gav jag slutligen upp.

Först då kom jag, likt den gamle gamen Buddah, till insikt. Det här är ju Britta Persson och det här är hennes musik. Det här är den Britta Persson som hon är just idag. Alla artister har rätt att utvecklas och söka nya spår. För precis så känns ”Top Quality Bones And A Little Terrorist”. Som en ständigt pågående lek, tillsammans med den ständiga vapendragaren och tidigare nämnda Kristofer Åström, att finna nya uttrycksformer. Låtarna skiljer sig ganska markant från varandra, det går knappast ens att jämföra You Are Not My Boyfriend med till exempel First Class, ändå är det i grund och botten samma sak. Britta Persson.

Skivan kommer aldrig att bli den riktiga fullträffen som jag hade hoppats på, förutom You Are Not My Boyfriend är det bara Winter Tour och Bellamy Straat Straat som verkligen får mitt hjärta att slå snabbare. Men nu har jag en tydlig respekt för skivan. Respekt för dig Britta Persson.