Joyzine.se






Recension - Skiva

Finnegans Hell
Drunk, Sick and Blue, 2014
Skivbolag: Heptown Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2014-10-21
Hemsida: finneganshell.com

Finnegan's Hell bildades 2010 eftersom medlemmarna upplevde att behovet av kompromisslös keltisk punk i världen ännu inte tillgodosetts.”

Ja, eller så skiter ni i bajsnödiga hittepåförklaringar till pressreleasen och säger istället som det är? Att ni diggade den här typen av musik så mycket att det var sådan ni ville spela. Det blir så mycket mer klädsamt då.

Den förklaring till sitt vägval som Finnegan's Hell försöker komma dragandes med blir nämligen bara rakt igenom löjlig när det så fort man lyssnar på ”Drunk, Sick and Blue” blir uppenbart att de aldrig någonsin kommer kunna komma i närheten av att tillgodose behovet av kompromisslös keltisk punk i världen och att det här i själva verket inte alls handlar om någon illvillig marknadsplan utan bara om pur spelglädje.

Orkestern har ett stort problem i sitt musikval och det är att de inte lyckas låta som ett galet gäng irländska alkoholister. De låter istället som ett gäng som VILL låta som ett galet gäng irländska alkoholister. Vilket är en viktig skillnad till det sämre. Främst är det sången som mest låter konstlad och tillgjord.

Men med det sagt gör Finnegan's Hell ändå sin läxa väl, de kan sin genre utan och innan och gör ett styvt jobb med att hitta den nerv som den kräver. Men framförallt levererar de med en sådan enorm spelglädje att det inte går att hålla känslorna i styr. Humöret skjuter i höjden lika tydligt som det yr banjosträngar och speedade flöjttoner om Finnegan's Hell.

Den mentala bilden är valfri alkoholmarinerad irländsk pub (i Sverige) där bandet finner sig uppfluget på en minimal scen och lirar så att imman dryper längs rutorna i takt med att pint på pint spolas upp i gigantiska glas. Det är kul, det är fest och det är medryckande.

Finnegan's Hell kommer förmodligen aldrig komma i närheten av att vara ett, säg Flogging Molly, deras härkomst sätter stopp för det. Med andra ord borde bandet släppa lite på ambitionerna och kort och gott bara acceptera att bara vara ett kul jävla band.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner