De främsta låtarna från Putte i Parken

Putte i Parken var en fantastisk festival. Inte bara för att den var välarrangerad med närhet till stadskärnan och bjöd på i alla fall lite finväder, utan även för att så många av artisterna levererade så brinnande spelningar.

Det är något man som gammal festivalräv vet är något man knappast kan förvänta sig att bli bortskämd med. Men i Karlstad slog det gnistor om många av artisterna (vilket vår givmilda betygsättning i recensionerna givetvis skvallrar om) och till och med gäng som man sett alldeles för många gånger levererade storartat.

Det var underbara festivaldagar, men som vanligt tog de slut alldeles för fort. Nu när jag sitter här tre dygn efter finalen har jag förstås många väldigt fina minnen att luta mig mot, men jag känner också ett stort vemod. Det blir knappast bättre av nedanstående lista. Fem låtar med fem olika artister som gjorde lite extra stort avtryck under den här festivalen och som jag lyssnar på om och om igen trots att de får mig att längta tillbaka så det gör ont.

Bitterljuvt är ett understatement när jag listar de fem främsta låtarna (utan rangordning) från årets Putte i Parken och mer eller mindre lovar att återvända nästa år igen.

Gavin DeGraw – Soldier
Flickfavoriten från staterna har förvisso ett helt koppel av riktigt fina låtar i kofferten när han kuskar runt på världens scener, men på den här festivalen var det Soldier som knockade mig hårdast. Den där löjligt enkla, men samtidigt löjligt vackra slingan som nynnas fram bakom flygeln kan få den tuffaste av rockkillar att smälta fullständigt.

Lars Winnerbäck – Söndermarken
Festivalens slutgiltiga grande finale, slutpunkt, avslutning, you name it blev en beskrivning av Vidingsjö i Linköping. Till formidabelt snygga videosekvenser från nämnda område gjorde Lars Winnerbäck upp med det förflutna i en rasande snygg version av Söndermarken. Att en drömsk flygsekvens över det kapell där undertecknad nyligen tog farväl av en kär släkting fanns inkluderad skänkte naturligtvis en extra emotionell egg till det hela.

Thåström – Axel Landquists Park
Så hårt, så kargt, så obevekligt. När jag lyssnar på Axel Landquists Park i inspelat format är det förstås otroligt bra, men jag slås också av hur mjäkigt och tillrättalagt det faktiskt låter. Liveversionen var en best, ett monster som utan pardon hotade att jämna Karlstad med marken. Ett minne av en taggad Thåström jag kommer bära med mig länge.

Tinie Tempah – Invincible
Hiphop-strebern svarade för första festivaldagens feelgood-spelning när han till sina förinspelade bakgrunder mest studsade runt och hade kul på scenen. Men Kelly Rowland-samarbetet har ändå en vemodig vibb som gör att den dröjer sig kvar lite extra länge i medvetandet.

Kent – Petroleum
Eskilstunas finest gjorde en rakt igenom alldeles formidabel spelning där man som vanligt sparade magnum opuset Mannen i den vita hatten (16 år senare) till sist, men det största avtrycket satte de faktiskt väldigt tidigt i sitt set när bästa spåret från senaste ansträngningen ”Jag är inte rädd för mörkret” tilläts brisera. Petroleum låter bra på skiva. Den låter alldeles fantastiskt live.