Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Carolina Wallin Pérez
Där vi en gång var, 2012
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-05-08
Hemsida: carolinawallinperez.com

Från avskalade Kent-covers till Melodifestivalen, till en skiva med egenskrivet material och präglad av vankelmodig kärlek. Det är tvära kast för Carolina Wallin Pérez, men det fungerar.

”Där vi en gång var” är första skivan under eget namn, med eget material. ”Pärlor och svin” som hyllades för några år sedan var ju fylld till bredden av egensinniga tolkningar av Kent-låtar. När det nu är det egna materialet som gäller plockar Wallin Pérez upp tempot ganska markant, men i övrigt är det inte mycket som skiljer sig. Hon lutar sig fortfarande mot ett i grunden popigt, men samtidigt smygjazzigt sound där rösten tillåts ta bra med plats. Det fungerar.

Störst hitfaktor har givetvis Melodifestivalbidraget Sanningen, konstigt vore väl annars. Men sångerskan frestar med flera spår ytterligare som snabbt sätter sig och som jag gärna trallar med i. Jag tänker då närmast på ansträngningar som Där vi en gång var, Allting ordnar sig (men låt mig tänka klart) och När alla lampor tänds. Genomgående för dessa är att tempot hålls på en god nivå. Wallin Pérez försöker sig på några lugnare, lite släpigare bitar också. Men det fungerar inte fullt lika bra.

Samma sak kan sägas om de nummer där hon drar åt Veronica Maggio-hållet.

Som helhet framstår ”Där vi en gång var” som en ganska hemtrevlig om än inte superintressant platta. Det mest glädjande är att Carolina Wallin Pérez tar steget från coversångerska till en egen artistkostym utan några som helst konstigheter. Hon fungerar absolut på egna ben.