[stäng]

Bachelorette S/t, 2011 Skivbolag: Souterrain Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2011-08-09 Hemsida: myspace.com/bachelorettepop

---

Senaste skivan jag recenserade, Barbara Panthers självbetitlade debut, hade en del med Björk att göra. När jag så plockar fram den här, ser omslaget och läser artistnamnet är det svårt att inte börja skratta. Omslaget påminner inte så lite om Björks egna och Bachelorette är dessutom en gammal låt av den isländska världsartisten. Den stora influensen för nyzeeländska Bachelorette känns med andra ord rätt uppenbar. Åtminstone på denna, Annabel Alpers tredje skiva.

Den inleds också lika storslaget som jag hoppats på med de givna preferenserna, med den svävande, drömska och nära religiösa Grow old with me. Inte så likt Björk alls, med tanke på andra artister jag hört vilket förstås inte alls är något negativt. Låten kanske inte tar tag i lyssnaren tillräckligt mycket för ett öppningsspår, men vaggar ändå in en i någon slags trygghet om en fin stund tillsammans. Stämningen fortsätter i The light seekers som är en lite mer folkinspirerad, 60-talspsykadelisk flirt. Fint förstås, men inte tillfredsställande. Blanket är då roligare, en låt som är lite mer upptempo men med samma enkla, knarriga elektroniska ljudbild. Det som ändå står ut är Annabel Alpers röst och stämsång, som känns sådär skönt originell och kommer att stanna kvar ett tag i minnet.

Enya sa någon när jag berättade att jag skulle skriva om Bachelorette, och kanske kan jag hålla med om att en del fragment i ljudbilden sammanfaller. Semester- och ”no stress”-känslan finns här. Men om Enya faktiskt spelade in trädens sus och bäckarnas porlande (typ), så känns det här betydligt mer modernt och väl anpassat till chillwavens tidevarv. Musiken chockar sällan eller aldrig, men det gjorde inte Beach House förra året heller och släppte ändå en av de bästa skivorna. Sugarbug är i deras anda en bedårande låt som gror ur det lugnaste av lugn och mot slutet exploderar i ett befriande, paradoxalt nog även kontrollerat, oväsen. Och visst är det Tears For Fears Everybody wants to rule the world som plinkas fram på xylofon i introt? Hursomhelst är det den låt på skivan jag främst kommer att återvända till, så mycket under loppet av 3 minuter och 33 sekunder.

”Bachelorette” är inte en skiva som kommer att finnas med på många topplistor när musikåret 2011 ska summeras, men är på intet sätt en dålig skiva. Det är bara lite för dåligt med variation över de elva spåren, för lite som verkligen omfamnar. Fina melodier finns det gott om, en fängslande röst likaså, låtarna smälter ändå samman lite för mycket. Men om världen skulle betraktas genom samma filter som Bachelorettes musik, så skulle den vara betydligt vackrare än vad den är idag.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer