[stäng]

Jatun S/t, 2007 Skivbolag: Other Electricities Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2007-03-27 Hemsida: www.jatunmusic.com

---

60 minutes, a book and a pair of headphones – late arriving melodies, expansive electronics and dream like textures.

Kort och koncist, men ändå en träffande beskrivning av både användningssätt och definition av amerikanska elektronika/postrockduon Jatun. Alan Grosvenor och Scott Worley heter de två gossar som träffade på varandra lite av en slump 2004 i anrika musikstaden Portland. En stad som tidigare huserat band/musiker som The Dandy Warhols och Elliott Smith, men som nu för tiden också fungerar som hem för akter som The Shins, Modest Mouse och M. Ward. Riktigt i de ligorna spelar fock inte Jatun. Inte än.

Det tog tre år från själva bildandet av bandet till att den självbetitlade debutplattan nyligen nådde fram till skivdiskarna. Innan dess har man bland annat kunna avnjuta låten Ion Crush i en av Nikes påkostade skoreklamer. Således kan ni faktiskt redan ha hört Jatun utan att veta om det. När jag kommer att tänka på det är faktiskt Jatuns musik idealistisk för de stämningsfulla reklamfilmer som börjat dyka upp nu för tiden. Där fokus hamnat på att förmedla en allvarskänsla istället för att bombastiskt proklamera att alla coola människor bär eller äger just den produkten som det kan tänkas handla om.

En mognare och mer allvarsam Khonnor om ni så vill. Eller en kommersiell nioseplatta. Huvudpunkten ligger i båda fallen på att förmedla stämningar, oftast mörka och dova, vilket också är fallet på ”Jatun”. Solen må skina utanför mitt fönster, fåglarna må kvittra om att våren äntligen kommit men inne hos mig är det mörkt. Inne hos mig är det en stjärnbeströdd himmelsnatt där Jatuns smekande och svepande toner är mitt enda sällskap. Tankarna för mig framåt och bakåt i tiden. I jakt på fler referenser kommer jag att tänka på Joy Division, men också på svenska Radio Dept. Allt det där okontrasterbara som dessa två band har en del av.

Jatuns ambition att ta det hela ett kliv närmare den kommersiella mittfåran får även andra konsekvenser på debutplattan. Vissa låtar, som Ghost And Grey och The Temptation Of Joy, båda aktuella för en reklamfilm för Helly Hansen, och remixen på Ion Crush lyser klart och tydligt på låthimlen. Medan övrigt material är relativt blekt och intetsägande i jämförelse. Tråkigt helt enkelt. Med tre års arbetstid tycker man att enhetskänslan borde ha varit betydligt tydligare och mer påtaglig. I väntan på ett nytt försök från Portland-duon nöjer jag mig gott med att titta på reklamfilm från Nike och Helly Hansen.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer