Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Terra Tenebrosa
The Tunnels, 2011
Skivbolag: Trust No One Recordings
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-04-11
Hemsida: myspace.com/terratenebrosa

Jag är lite hemligt förälskad i författaren Michael Connelly och plöjer så fort tillfälle ges gärna hans böcker om hårdkokte polisen Harry Bosch. En rollkaraktär vars förflutna som tunnelråtta under Vietnamkriget då och då förs på tal i böckerna. Vad Terra Tenebrosa syftar på med sin titel ”The Tunnels” har jag ingen som helst aning om, men faktum är att det musikaliska uttrycket på skivan mycket väl skulle ha kunnat fungera som ett synnerligen gott soundtrack till den skräck som Bosch (och garanterat också hans verkliga förlagor) upplevde där nere i tunnlarna.

Det hela är klaustrofobiskt och hallucinogent mitt i den förvridna, vitglödgade skräck som kanaliseras genom musiken. Connelly berättar gärna om dimslöjor av ljus som finns där nere i mörkret fast än det är fysisk omöjligt. Även de där psykologiska fenomenen går att spåra i den här musikbrygden.

Det går att dra andra kulturella referenser till Terra Tenebrosa också. Släpar jag upp filmserien ”Saw” i det här sammanhanget är det inte enbart för att den rävmask som frontmannen The Cuckoo bär på omslaget och promobilderna har vissa likheter, eller i alla fall kopplingar till, Jigsaw. Utan också för att det mässande som förekommer i flera av låtarna går att sammanlänka med den grisige mördarens ondskefullt krypande förklaringar av dödsfällorna i nämnda filmer.

Ni förstår stämningsspektrat på ”The Tunnels”. Det är långt ifrån muntert eller inbjudande. När medlemmar från hyllade Breach gräver ner sig i monotont och skränigt musicerande är allt nattsvart och hotfullt. Terra Tenebrosa är som en missbildad avart av nämnda Luleå-band. De har tagit Breach nydanande hardcore och gjort den ful och släpig och folkskygg. På ett konstnärligt sätt.

På sina håll fungerar det fantastiskt och ”The Tunnels” får håret att resa sig på armarna. Som helhet har skivan lite svårare att övertyga. Som om trion kör fast lite och inte riktigt hade underlag nog för att veckla ut sig i fullängdsformat. Därför spisar (och skräms) jag helst av Terra Tenebrosa i mindre portioner.