Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Raunchy
A Discord Electric, 2010
Skivbolag: Lifeforce Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-10-19
Hemsida: www.raunchy.dk

Danska Raunchy svarade, kanske framförallt med ”A Death Pop Romance”, men även med därpåföljande ”Wasteland Discoteque” för något av en revolution. De mejslade ut en egen nisch i en annars ganska konform metalscen där det var fullständigt tillåtet att flörta våldsamt med pop och de kom undan med det. Hyllningarna blev snarare fler än de buttra ord från en konservativ metalmaffia som också hördes. Det var uppfriskande.

Samtidigt gjorde sig Raunchy med de här två viktiga plattorna till skapare av ofrånkomligt hittiga singlar. Att blanda pop med metal på ett enkelt och självklart sätt ledde omedelbart till klistriga refränger kopplade till potenta riff och var och varannan metalskalle gick plötsligt och trallade ystert på någon tjusig refrängkrok som danskarna kastat ut.

Medan allt det här pågick var jag idel positiv till att gänget ville utvecklas och hitta nya vägar för sin musik. Nu när de med femte plattan (tredje under Lifeforces, bolaget som gett ut de två omtalade verken, flagg) är jag däremot inte fullt lika imponerad. Herrarna har tagit soundet vidare, krånglat till det lite och försökt bli aningen mer invecklade och komplexa än vad som varit fallet på många år. Dessutom har användandet av skönsång ökat betänkligt. Det är i alla fall så det känns. Jag har inget alls emot den typen av sång, men med tanke på hur illa det låter när Raunchy ska göra det live är det en aning förvånande att de väljer att vandra just den vägen.

Men det är inte det som är det största problemet här. Vad jag upplever som mest nedslående är att här inte finns någon The bash eller Remembrance. Raunchy som varit en garant för riktiga dansgolvsvältare har helt plötsligt avstått från att skriva någon sådan över huvud taget. Nu handlar det snarare om, förvisso helt okej, men ändå lite avslagna bitar som dras ut och mals lite för hårt. ”A Discord Electric” är inte alls lika snärtig som sina föregångare och det är där skon klämmer antar jag.

Däremot är skivan en växare på ett annat sätt än sina föregångare och jag vet att jag låter negativ, men Raunchy är ändå Raunchy och ganska kul att umgås med.