[stäng]

RPA & The United Nations Of Sound United Nations Of Sound, 2010 Skivbolag: Parlophone Records Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2010-07-27 Hemsida: www.unofficialunitednationsofsound.co.uk

---

Att Richard Ashcroft har känsla för det storslagna och gärna rör sig på sådana domäner torde väl inte ha undgått någon efter fyra album med The Verve. Att han inte gillar att bli stämplad med en speciell etikett är en ungefär lika djupt cementerad sanning och därför är det naturligtvis inte särskilt märkligt att han när han nu kommer åter med ett nytt band i ryggen trycker på detta faktum och ändå hamnar mitt i det storslagna.

Men The United Nations Of Sound är trots allt ett projekt som skänker lite nya ingredienser till brittens redan digra karriär. Att en rejäl portion brittisk rock, Ashcrofts signum, ligger till grund för den här skapelsen är inte särskilt konstigt. Hans röst och sätt att sjunga gör ofelaktigt att det blir så, men här experimenterar han med så mycket mer.

Under tio dagar i en New York-studio och med renommerade Chicago-producenten No ID (Jay-Z) bakom spakarna fästes kalaset på plast och utan att det är ett hastverk hörs det att det gått undan. Ashcroft sjunger potent till ett musikaliskt potpurri där hans patenterade rock går hand i hand med beatdriven soul och en och annan sydstatsflirt. Det är lite ovant till en början, men ganska snabbt står det klart att det är en kostym som klär den snart 40-årige britten tämligen väl. Till och med när han börjar dra åt Springsteen och Dylan.

För att ha spelats in under all hast låter ”United Nations Of Sound” väldigt bra. Arrangemangen hade i och för sig kunnat vara lite mer genomtänkta, men de stora stråkpartier som finns i flera av låtarna lyfter dem till högre höjder och att ha No ID i studion borgar naturligtvis för att beatsen blir riktigt snygga. Det låter improviserat på ett bra sätt och det mesta är naturligtvis synnerligen storslaget. Helt i The Verves anda.

Att låtmaterialet sen kanske inte räcker fullt ut till en helgjuten fullängdare är lite av den sura baksida man tvingas acceptera. Många låtar är riktigt fina (inte minst är jag svag för America som av alla artister får mig att associera till Everlast, inte direkt en herre man vanligtvis kopplar ihop med Ashcroft) men balladerna blir aldrig riktigt så där hjärtskärande vackra och soullåtarna aldrig oemotståndligt svängiga. ”United Nations Of Sound” är bra och en rolig kursändring från brittens sida, men ingen skiva som kommer gå till historien på grund av sina låtar.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: