Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Built to Spill
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-27
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-30
Hemsida: myspace.com/builttospill

En relik, eller vad man ska kalla det, från 90-talet – Hur fungerar det i Hässleholm 2010? Det går alldeles utmärkt skulle jag vilja säga. Sonic Youth gjorde det mycket bra ifjol och så länge man fortsätter att släppa skivor går det att vara relevant även för en publik som knappast växt upp med musiken. Built to Spill är ett gäng amerikanska gubbar som ger känslan av att bara göra sin grej på scen. Men de gör sin grej väldigt bra.

Den tunnhårige sångaren Doug Martsch har en väldigt nasal stämma liknande Michael Stipes och bandets ointresserade uppsyn kontrasteras av den väldigt affektiva musiken. Publikkontakten är i det närmaste noll, sångaren själv omöjliggör sådant genom att bära kolsvarta solglasögon. Här fungerar det istället bäst att blunda och lyssna. Rösten och den snällt hårda indierocken skapar inom mig en bild av 90-talets amerikanska småstad när man var för snäll för att bli en del av grungevågen. Det är inte lika experimentellt som Sonic Youth, men med en god dos larmande gitarrer. Närmare Dinosaur Jr. kan man säga. Lika visuellt som en papperslåda, men med ett ljud och en kvalitetsnivå som imponerar. Liar och Perfect from here on är fantastiska låtar i Hässleholm här och nu, nära 20 år efter debutskivan.

Man kan kalla framträdandet för bredbent, progressiv och melodiös poprock, så därför gör jag det också. Jag tänker på när jag såg Pixies på Hultsfred 2004. Ett band med något för hög medelålder för att fortfarande vilja väsnas och inte erkänna sig vara på väg utför. Built to Spill är dock inte hälften så karismatiska på scen. Inget publikfrieri, inget mellansnack, men publiken (också den med högre medelålder än på de flesta av festivalens spelningar) verkar uppskatta konceptet. På väg utför är bandet inte heller även om de kanske vinner pluspoäng på grund av sitt namn.

90-talet inkapslat, just den här 90-talsmusiken som jag inte upptäckte förrän senare. Men konserten känns inte lika klockren som när förra Siestas retroband Sonic Youth spelade. Jag gillar det och det är fortfarande mycket bra musik, men scenshowen och det personliga i att spela live är rent obefintligt. Det drar ner intresset betydligt.