Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Frantic Sunday
Sunday School (ep), 2009
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-11-28
Hemsida: myspace.com/franticsunday

Ett osignat band släpper sin debut, som enligt det medföljande handskrivna kortet handlar om energi, passion och förälskelse. Inget nytt under solen, kan man lätt hävda. Frantic Sunday kommer från Uppsala, har spelat en del live och det även i det stora landet på andra sidan Atlanten. Med goda omdömen ska tilläggas. Nu är det dags för deras EP ”Sunday School” att kastas ut till den recensentkår som alltid står redo att såga vad som än kommer i dess väg.

Första spåret heter Get out of the city och är en poprockdänga såsom The Strokes kunde låta i tidernas begynnelse. Distade gitarrer, en medryckande basgång och energiskt trumkomp. Det är inte utan att man sitter och håller takten med fötterna och trummar med fingrarna. Tomas Karlssons sång är inte klockren när det gäller det engelskspråkiga, men han har en nerv som dock balanserar på gränsen till enerverande. Men jag tror att den klarar sig på rätt sida.

Just don’t believe that I’m hard to get låter ännu mer Strokes och även Libertines (även det i tidernas begynnelse). Lika delar influenser från New York och London alltså. Rätt snygga låtstrukturer, även om det känns som att man hört en hel del av det här innan. Jag gillar verkligen att basen får en så pass framträdande position och drivet som de fyra låtarna på ”Sunday School” har. Med andra ord svårt för en Libertines-sucker som jag att inte ryckas med. Den här musiken skulle absolut fungera på festen, när de första spåren av well, alkohol börjat kännas. Dansgolvet eller live känns som andra passande miljöer. Något som går att invända mot är att det saknas större variation. Åtminstone när formatet blir full-CD. Uptempo i all ära, men efter den här frenetiska fyrstegsraketen känner man sig rätt matt.

Jag kan inte påstå mig vara övertygad, men det är verkligen inte tal om att plocka fram motorsågen heller. De andra band som jag hittar i Frantic Sundays musik gillar jag ju, eller gillade när de fanns och fortfarande var bra. Så om det kommer ett nytt band med samma hunger som när 2000-talet inleddes, är det enbart bra. Däremot saknas något riktigt originellt, vilket är ack så viktigt för de flesta utom redaktionen på NME. Betyget stannar fram till nästa släpp vid ”lovande” och ”med stor potential”, i ordens mest positiva bemärkelse.