Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Frank Turner
Poetry of the deed, 2009
Skivbolag: Epitaph
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-10-02
Hemsida: www.frank-turner.com

Den skäggprydde herren har uppenbarligen redan lagt Storbritannien och en mängd punkcelebriteter, så som Brett Gurewitz från Bad Religion och killarna i The Gaslight Anthem, för sina fötter. Nu står resten av världen på tur.

Min spontana tanke är, varför inte? Frank Turners musik landar någonstans mittemellan Bruce Springsteen och Flogging Molly. Både det drucket irländska och det ohämmat arenasvulstiga är folkligt så det förslår och upplagt för succé. Speciellt som mr Turner uppenbart har ganska lätt för att skriva sånger med uppskruvade, tralliga refränger.

Det enda som skulle kunna hindra hypeskägget från världsherravälde (och som i förlängningen förmodligen också kommer att göra det) är hans dragning åt punk. I vissa av sina låtar blir han helt enkelt för hysterisk för att en stor massa ska kunna älska det. Då är det mer alkoholstinn St Patricks Day i Boston än svensk folkölssommar på Ullevi.

Själv gillar jag de bitar där Turner tar det lite lugnare bäst. The Road är en låt med en jätterefräng och Sunday Nights lyckas vara både innerlig och uppfordrande på samma gång. Men annars vet jag ärligt talat inte. Visst, Frank Turner är bra och har många poänger, men det blir lite för folkligt för min smak. Det gäller vare sig han koncentrerar sig på Springsteen- eller Flogging Molly-spåret. Kanske är det, det som tillslut tar honom till toppen. Jag tror att han strandar halvvägs.