Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Low Budget Orchestra
The Second Best, 2008
Skivbolag: Low Budget Music
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-09-12
Hemsida: www.lowbudgetmusic.com

Dags att plocka fram en platta från förra året, tycker ni inte? Det borde väl passa bra för att det inte ska bli slentrianmässigt att bara få läsa om ny musik hela tiden. Fast egentligen så damp den här skivan inte ner hos mig förrän i början av sommaren, så jag får som vanligt skylla på den långsamma svenska posten när jag skriver om saker som redan borde ha förpassats till arkiven.

Nej, tänker jag direkt när jag läser pressmaterialet. Inte ännu en instrumental skiva progressiv rock, jag orkar inte. Att det ska vara drag av metal gör inte saken bättre. Jag förstår sällan tjusningen med den här typen av musik, och tycker än mer sällan att det är särskilt bra. Må vara att begreppet progressiv rock kan betyda en hel del olika saker. Nåja, inte döma ut någonting på förhand nu. Eller någon, då Low Budget Orchestra faktiskt är ett multiinstrumentellt finskt enmansband som med ”The Second Best” gör den så kallade svåra andra skivan.

Direkt känns det som att artistnamnet inte är något slumpmässigt val. Det är inte helt olikt en lågbudgetorkester, som inte haft råd med den hetaste och fetaste utrustningen. Åttiotalet kommer som en våg från förr redan i inledande Take on the world och det intrycket sitter kvar genom skivans alla spår, även om de också skulle kunna sägas vara bitvis futuristiska. Keyboards, ihärdiga elektroniska trummor och så lite Nintendo 8-bitarskänsla.

Gitarren eller gitarrerna står dock för ryggraden i de här låtarna, och här och var kommer metalinfluerade solon på det instrumentet. Även om det inte känns så påkostat, så lyckas Mikka Muranen göra mycket av sina resurser och klämma in en uppsjö av ljud på de åtta låtarna som väldigt generellt sagt hamnar någonstans kring fem minuter vardera.

Experimentlusta och nyfikenhet verkar det finnas mycket av, förmåga att behärska och begränsa sig något mindre. Något jag gillar är hur musiken lyckas att vara både nördigt introvert och attraherande extrovert samtidigt. Från att ena stunden kännas som en mans verk i en sluten och lite tragisk ensamhet, till något jag önskar kom hand i hand med en mäktig visuell upplevelse. Det finns en energi i musiken, som tyvärr hålls tillbaka av det ofta kalla och lite stela ljudet. Kanske beror det senare på avsaknaden av riktiga trummor, för i alla fall är det alltför platt på många håll.

”Varje låt är utformad för att berätta en historia” läser jag i informationen om ”The Second Best”. Om varje låt handlar om eskapader i yttre rymden är jag med, annars förstår jag inte alls vari de där berättelserna ligger. Jag bryr mig heller inte så mycket. När jag nu skriver det följande är jag medveten om att jag är ute på osäker och outforskad mark, men låt gå. Vissa spår fungerar väl som hyggligt bakgrundsljud, men jag vill tro att det för den som uppskattar liknande musik finns betydligt bättre och intressantare saker att lägga sitt fokus på. Det hade nog behövts några ytterligare musiker, kanske just en trummis, för att höja skivan. Nu är det farligt mycket keyboard hela tiden.