Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Felix Wickman
Dry Hands, 2009
Skivbolag: Waggle-Daggle Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-08-19
Hemsida: myspace.com/felixwickman

Felix Wickman har med största sannolikhet suttit i en garderob någonstans och spelat in sin debut nattetid när staden sover och bara sömniga nattljus tränger sig in genom slarvigt fördragna persienner. Det är i alla fall så det låter när han presenterar sin musikaliska gärning på ”Dry Hands”. Lo-fi är ett ledord i det här sammanhanget.

Det har blivit alldeles för mycket av garderobsinspelningar på senare år. Alldeles förmånga klåpare sitter på kammaren och tror att de ska bli popartister och när till och med de som har råd att nyttja en riktig studio strävar efter det billiga, lite ofärdiga garderobsljudet, har det gått för långt. Felix Wickman tillhör lyckligtvis inte någon av de två smutskastade grupperingarna. Även om han suttit hemma (vilket jag tror) och lirat in den här musiken klär det lite svajande ljudet hans musik som handen i handsken. Det skulle väl bara vara mixen som går att anmärka på i det här fallet.

Herr Wickman är en melankolisk ung man. Hans poplåtar är reflekterande och andas på något märkligt sätt storstad. Det låter som om han sitter och spanar ut över en sovande stad från toppen av någon hög byggnad och egentligen inte mår särskilt bra inombords trots den uppenbart vackra utsikten. Det är moget och stort mitt i det billigt svajiga. Men även om det till stor del rör sig om robust popmusik är musikanten inte rädd för att experimentera med jazzigt komp och rockiga orgelutflykter. Allt inom ramarna för vad som fungerar i garderobsformat givetvis.

I Dead Ends sjunger Felix Wickman som om han vore självaste John ME, det är en fin stund på plattan. Överlag ger den tysksläppta plattan hopp om en ljus framtid för sångaren. Han klär i den sjaviga ljudbilden, men min nyfikenhet på hur det här skulle kunna låta med en produktion värdig namnet börjar sakta men säkert att gro.