Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Project Hate MCMXCIX
The Lustrate Process, 2009
Skivbolag: Vic Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-08-04
Hemsida: www.theprojecthate.net

Att kalla The Project Hate MCMXCIX för något annat än ett väldigt ambitiöst projekt vore att dribbla ohyggligt med sanningen. Vackert korsas med överbrutalt och techno med dödsmetall när Alice DeeJay-älskande veteranskägget Lord K Philipson håller i taktpinnen. The Project Hate är hans skötebarn och det gör att det skiljer sig en hel del från alla andra krossmanglande orkestrar han lånar ut sina färdigheter i.

Det kompromisslösa blandandet av vackert och ondskefullt, genretroget och experimentellt har alltid varit ett signum för The Project Hate. Philipson har aldrig gjort någon hemlighet av att han gillar elektronisk musik och alltid låtit det höras. Likaså har han aldrig varit rädd för att flörta med de bombastiska norrmännen i gothsvängen eller Sveriges mest djuprotade dödsmetallscen. Det har skänkt en känsla av ärlighet till det här bandet som varit väldigt klädsam.

Så är det förstås fortfarande, men på ”The Lustrate Process” känns det som om Philipson och hans numera väl sammansatta grupp landat lite närmare mittfåran än tidigare. Materialet – som ofta springer iväg en bit över åtta minuter per låt – är inte fullt lika originellt och eget som jag vant mig vid att höra från The Project Hate. Jörgen Sandström (vars growl naturligtvis är lika lysande som alltid) och gästsångarna - Johan Hegg (Amon Amarth), LG Petrov (Entombed) och Christian Älvestam (ex-Scar Symmetry) för att nämna några – drar med sig skutan åt ett typiskt dödsmetallhåll och Jonna Enckells sirensång hamnar, trots att den nyttjas friskt, i skymundan. Likaså verkar Philipson ha skurit ner på sina technoinfluenser, något som tidigare varit en av gruppens starkare identitetsskapare.

Att The Project Hate inte profilerar sig lika hårt längre betyder emellertid inte att ”The Lustrate Process” skulle vara en dålig platta. Tvärtom. Det här är naturligtvis yppersta hantverk från några av de främsta aktörerna inom dödsmetallen och solklart hörvärt. Men står sig mot starkare kort i bandets egen diskografi, det gör den här skivan inte.