Recension - Skiva
Att påstå att ”Oppressed” är ett stort och viktigt album vore att ta i, men på det hela taget är det en ganska hemtrevlig historia. I alla fall för dem som gillar att vältra sig i köttslamsor och ytterst mörk lyrik.
Danska
Eciton maler på detta sitt debutalbum fram guttural dödsmetall. Ganska lagom sådan. Hur mycket baskaggarna än smattrar och Jesper Bøeck än pryglar sina blodiga stämband framstår Eciton ändå som en pappersdrake. De slår och slår, men blir inte mer än ett lättsmält dödsgäng. Som ett
8 foot sativa utan känsla för stenkrossande hitrefränger eller ett
Skinless utan uppvisningar i tekniskt pisk och blodbestänkta golv. Eciton gör juste dödsmetall utan att på något sätt sticka ut.
Det medför inte nödvändigtvis att ”Oppressed är en trist platta. Som jag skrev i inledningen, det är inget monumentalt verk, men habilt arbete. Som bakgrundsmusik fungerar det här utmärkt, medan man kanske inte plockar fram just den här skivan när man vill banga huvudet ur led. Utan att egentligen ha några melodier lyckas danskarna vara hyggligt medryckande. Man tröttnar aldrig på ”Oppressed” så som man gör med många andra dödsalbum. Det är positivt. Men samtidigt känns plattan snarare som en sårskorpa än som ett blödande yxhugg.
Pluspoäng i kanten för helfestliga låttitlar som
Butchering the helpless,
Cynical exploitation of mankind och
Slaughter of the innocent. Mer klyschigt än så blir det inte. Varken i dödsmetall eller anti-Bush-anda.

Kommentera
Inga kommentarer