Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Graham Coxon
The Golden D, 2000
Skivbolag: Transcopic Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.grahamcoxon.co.uk

Det drar igång direkt. Före detta Blur-gitarristen Graham Coxon vrider upp disten på max och låter den förvränga såväl gitarrljudet som hans röst. Med ondskefull pipig stämma vrålar han ut texten samtidigt som trummorna mullrar och en exalterad dam förkunnar orden i låtens titel om och om igen. Jamie Thomas är en av de mest adrenalinsprutande låtarna år 2000 och även om det inte är något estetiskt mästerverk går det inte att hålla huvudet stilla när den spelas.

Blur började lugnt, nästan mesigt med töntiga frisyrer och jobbigt mjuk musik. Med åren utvecklades de dock och den senaste hiten Song 2 visade upp riktiga rocktakter. Om ni förväntar er något i den stilen när ni sätter på Coxons andra soloalbum kommer ni bli väldigt överraskade. Coxon har tuffat till sig något otroligt och släpper här ut alla hämningar han burit inom sig under Blur-åren. Många låtar är riktiga hårdrocksstänkare med punkattityd och inställningen att här ska det manglas tills det inte finns några svettdroppar kvar att klämma ut ur porerna.

That's when i reach for my revolver är den låt som kommer närmast Blur, lite brittpopsinfluenser går att skönja här och där i ljudhavet och refrängen är faktiskt riktigt behaglig. Annars är det här, som ni säkert förstått av resonemanget ovan, inte en platta som ska njutas. Här handlar det snarare om att lära sig uppskatta disharmonier och konstiga infall. Många låtar har riktigt gångbara melodier och då och då stannar Graham upp och serverar mjukare partier med riktigt välputsad sång. De är nog inte för att han vill låta oss pusta ut efter distattackerna, utan snarare för att han har lust att göra det.

På något sätt känns det här som en terapiplatta. Graham Coxon har velat göra sig av med alla konstiga tankar han burit inom sig och han gör det med hjälp av att misshandla instrument och skriva låtar, den en konstigare än den andra. Det är riktigt bra musikstycken men de är så långt från vanliga det går att komma och i längden blir det faktiskt lite jobbigt att lyssna till. Efter att ha lyssnat på den här skivan går det inte att låta bli att fundera på vad det är för konstiga tankar rockmusiker bär inom sig.