Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Callisto
Noir, 2007
Skivbolag: Fullsteam Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-02-20
Hemsida: www.callistochaos.com

Kalla det doom, postrock, domedagshardcore eller vad ni nu finner lämpligt. Faktum är ändå att många av gängen som följer efter storheter som Isis och Cult Of Luna skulle klara sig alldeles utmärkt utan sång. Som rena instrumentalband. Det bröl som petas in i de flesta kompositioner fyller egentligen inte mycket till syfte. Det finns där uppenbarligen mest för att gängen ska kunna känna en tätare koppling till metalscenen. Skönsång kan jag i större mån köpa, men skrik måste vara exemplariskt utfört för att det ska platsa. Det är det inte hos finska Callisto.

Annars hittar gänget hyfsat rätt med sin monotona stämningsmusik. Den är mörk och går långsamt. Beröringspunkterna med ovan nämnda akter är många. Callisto tycks gräva ned sig i finskt svårmod och hämta sin inspiration därifrån. Det är helt okej, sådan här musik ska vara tung och emotionellt dränerad.

Men det handlar inte bara om mörka ångestepos där subtilt växlas med hårt. Callisto har även den goda smaken att leka med jazz. De släpper rent av in en stilren saxofon utan att det blir glättigt. Den fogar sig lydigt samman med det övriga materialet och smälter snyggt in i det svårmodiga.

Vad som är problemet med ”Noir” är att den blir alldeles för segdragen. Callisto skapar riktigt vackra landskap av mörk musik och depression. De har en helt okej känsla för detaljer och tycks ha haft en producent som förstått sig på deras grej. Men det blir långtråkigt. Skivan är inte tillräckligt dynamisk och händelserik för att hålla kvar sin lyssnare genom åtta släpiga spår. Det är på sina håll riktigt vackert, men i längden sövande. Då är det bara den stereotypa skriksången som håller mig vaken.