Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Arbogast
To proud to stick to winners, 2007
Skivbolag: Rockbov Productions
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: www.arbogast.se

Svante ”Arbogast” Widerström har tittat djupt i nostalgins skivbackar när han skapat fullängdsdebuten ”To proud to stick to winners”. Det är en skiva som flörtar lika mycket med gammal svettig rockmusik som med hårdrockens mer melodiösa avarter från 70- och 80-talen. Svante spelar som om det inte vore nog dessutom samtliga instrument utom trummor alldeles på egen hand.

”To proud to stick to winners” är en spännande åktur. Bäst gillar jag de bitar där inspirationen hämtats från Creedence Clearwater Revival och Rolling Stones, men Widerberg gräver betydligt djupare än så. Han flörtar med bluesen och visar att han inte är helt okunnig om det arv som Led Zeppelin lämnade efter sig. När han grottar ner sig i gammal klassisk hårdrock eller hänger i bakhasorna på Axl Rose tycker jag dock att det blir lite väl mycket.

Plattans största styrka är självfallet att musikanten lyckas hålla ihop alla sina spretiga influenser till en helhet. Låtarna skiljer sig ofta ganska mycket sinsemellan, men med den gemensamma nämnaren att de alla låter som hämtade från det förgångna. Som om Widerström plockat fram dem ur någon gammal koffert och tvättat av dem så pass att de gör sig bra i dagens moderna musikklimat.

Som allra vassast är det i Flying the flags, som är utrustad med en oerhört medryckande melodislinga. Tyvärr visar sig ”To proud to stick to winners” dock lida av samma problem som den några år gamla demon ”Idiot boy effort”. Arbogast blir i längden lite för mastigt att ta till sig. Att bjuda på 13 spår är att ta sig vatten över huvudet, jag börjar tröttna någonstans när det börjar närma sig tvåsiffrigt. Någon skrev någonstans att inget mästerverk hyser mer än tio spår. Det var riktigt bra skrivet och något som Widerström borde ta till sig i fortsättningen.