Recension - Skiva
För några år sedan genomförde jag och mitt rockband en rad spelningar tillsammans med en akt av något mjukare karaktär. En kväll skulle vi spela på ett litet caféliknande ställe där akustiken var usel och taket lågt. Det var svårt att få till ljudet helt enkelt. Volymen var vansinnigt hög och framförallt var det trumljudet som slog igenom.
Så under soundcheck kämpade vi med att få till ett acceptabelt ljud när det mjukare gängets trumslagare masade sig fram till scenkanten. ”Virveln blir bättre om du lägger en handduk över den, det brukar jag göra”, sa han. Det blev tyst. Här stod vi och skulle spela svettig rock och snubben föreslog att vi skulle döda virveltrumman. Det är möjligt att dämpat puffljud gör sig i småmesig country. Men i rock? Aldrig livet! Vi viftade bort förslaget.
Det borde
Moonlight Agony också ha gjort när de spelade in ”Silent Waters”. Trumljudet är så fruktansvärt torrt och tråkigt. Främst är det virveln som saknar allt liv och stuns, som om någon lagt en tjock, fuktig handduk över den. Inte för att symfonisk metal, på gränsen till power, gjort sig känt som någon hetsigare, aggressiv musikstil. Men lite mer klös i batteriet hade sannerligen varit önskvärt.
Annars klarar sig västkustensemblen ganska bra på denna, sin andra, fullängdare. De är inne och rotar i klämmiga garderober, men drar hela tiden ut huvudet innan det blir för mycket och att flörta med progressiva föregångare verkar i det här fallet inte vara helt fel. Moonlight Agony har inga hits, men ett gäng klart hörvärda låtar som håller för åtminstone några lyssningar.
David Åkesson är ingen sångare som kommer lämna något större avtryck i historien, men som i de mest lyckade partierna har gott rasp på stämbanden. Gruppens enda egentliga problem är Robert Willstedts ganska tama trumspel i allmänhet och dess produktion i synnerhet. Mer aggressivt mod efterlyses till nästa gång.
Hur det gick med min egen spelning? Lite silvertejp löser alla problem!
Kommentera
Inga kommentarer