Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Lost Patrol Band
Automatic, 2006
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-21
Hemsida: www.myspace.com/lostpatrolband

Det är lika onödigt som omöjligt att inte jämföra The Lost Patrol Band med The (International) Noise Conspiracy. Onödigt för att The Lost Patrol Band är ett gäng som utan problem kan stå på egna ben. Omöjligt för att Dennis Lyxzén trots allt satt en prägel på båda gängen som får dem att framstå som mer än släkt.

Egentligen har The Lost Patrol Bands popiga punkrock mer att göra med lättnynnade gäng som The Hives och Randy. Den är så att säga mer skinnjacka och jeans än enhetlig kommunistuniform. Men så dyker det upp små riff och inte minst sångslingor som låter så mycket T(I)NC att det nästan är löjligt. Hur tråkigt det än är får nog bandet finna sig i att stå i skuggan av och utsättas för jämförelser med Lyxzéns ordinarie rockkonstellation.

Som album betraktat är ”Automatic” ett ganska anspråkslöst litet punkskrik. The Lost Patrol Band – som förutom hänförare Lyxzén även bland annat inhyser Deportees-bekante Anders Stenberg – lägger sin grund i enkel punkrock, men ser hela tiden till att ha ett gott handlag med popmusiken. Det resulterar i lättrallade refränger och ett ganska trevligt drag. Gulligt och energiskt på samma gång visar sig vara en ganska god idé.

Men även om bandet kommer med flera riktigt fina uppslag framstår skivan som något bagatellartad. Det är en lättlyssnad och medryckande samling låtar. Men ingenting som verkligen griper tag och känns livsnödvändigt. Känslan att The Lost Patrol Band är en kul grej för medlemmarna, men att de egentligen brinner mer för andra åtaganden är ganska påtaglig. Således applåderas ”Automatic” som en kul dos punkrock, men inte så mycket mer.

Låttips: långsamma I don’t understand och What’s wrong with me samt pigga Doesn’t matter trots att den sistnämnda avslutas med en fullkomligt omotiverad fade-out.