Joyzine.se






Recension - Skiva

Death Destruction
s/t, 2011
Skivbolag: Columbia/Sony
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-08-24
Hemsida: deathdestruction.com

Death Destruction låter som en reaktion. Som att Henrik Danhage och Jonas Ekdahl tröttnat fullständigt på forna gänget Evergreys putsade svärmorsdröm till progmetal och istället bara villa stånga huvudet blodigt mot betong. Det är just precis vad de gör genom elva spår på debutplattan med hårdrocksironiskt döpta Death Destruction.

För där Evergrey handlar om det perfekta och det intrikat komponerade är Death Destruction bara en vägg av ljud som samtidigt ligger ganska långt ifrån vad de övriga bandlemmarna Fredrik Larsson och Jimmie Strimell vanligtvis sysslar med i Hammerfall respektive Dead By April.

Death Destruction är fetlagd och rock'n'roll-orienterad metal som fungerar som bulldozer, som någon som sluggar cementplattor i huvudet på dig. Bitvis är det riktigt svängigt, men samtidigt kallhamrat sterilt och statiskt. Maskinlikt på ett sätt som snabbt för min tankar till Alingsås gamla flåbusar Arise.

Allt flyter ihop till den där ljudväggen som jag antar att musikanterna tycker är så befriande. Till och med Strimells sång som i andra orkestrar brukar vara så utmärkande blir här ett anonymt instrument i en större helhet. Han sätter egentligen inget avtryck alls, utan gastar bara monotont till de monotona bitarna och det känns helt rätt.

Visst är likaledes hårdrocksironiska singeln Fuck Yeah en rätt festlig melodi, men i det stora hela är låtmaterialet knappast något man kommer ihåg. Helt enligt konceptet antar jag. Death Destruction handlar om att komma bort från det glättiga och stånga sig trött mot en koloss i knappa 42 minuter och det är ett syfte man uppfyller mer än väl.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner