Skål för Kanye!

Joyzines Anton Wedding rapporterar från Way Out West.

Det är lördag och Kanye West ska spela. Det ligger i luften. Det är inte bara jag som har förväntningarna inför en konsert med en av världens absolut största och hetaste artister. Men dagen är lång och så är också transportsträckan till Kanyes konsert på Flamingo-scenen. Men väntan är knappast outhärdlig tack vare Way Out Wests fullspäckade schema.

Vid tvåtiden skiner solen över Azela-scenen där Tallest Man On Earth gör en behaglig eftermiddagsspelning. Kristian Matsson är ensam på scenen men fyller ut den som ett helt band. Hans välkomponerade låtar har en fin dylansk vibb över sig. Som bäst låter det när han hänger på sig sin röda Gretsch-gitarr. Det fylliga gitarrljudet har en svag delay och passar utmärkt till hans röst när han spelar låtar som The Dreamer och Tangle in this trampled wheat.

Efter Tallest Man On Earth blir det The Jayhawks och festivalens skäggtätaste och mest glesbefolkade publik. Spelningen är trött och gubbig men det är svårt att inte charmas lite ändå. Några fina låtar bjuder de på och i Waiting for the sun tänder det till lite, men något ordentligt liv blir det aldrig. Det lyckas Noah and the Wale som spelar precis efter bättre med. Deras naiva gladpop drar till sig en stor publik som tycks kunna varenda en av texterna från den nya skivan. En oväntad cover på Robyns Call your girlfriend bjuder de också på.

Annika Norlins Säkert! bjuder också på en fin spelning. Hon öppnar starkt med Dansa, Fastän och Honung från senaste skivan och håller nivån hela spelningen. Hennes låttexter som hör till de bästa av sitt slag i Sverige kryper in under huden där jag sitter på gräsmattan en bit från scenen. Drygt en timme efter att Säkert! slutat spela kliver Jarvis Cocker på samma scen med sitt Pulp. De gamla brittpoparna varken ser gamla ut eller låter gamla och de bjuder på en av de fräschaste återföreningsspelningarna jag sett. Cocker springer runt på scenen med sina höga klackskor medan de avfyrar hit efter hit. När de drar igång Disco 2000 är publiken i extas och när de till sist avslutar med Common People undrar jag om det är en käft i publiken som inte sjunger med.

Efter en kort visit på Ariel Pink's Haunted Grafitti-spelningen drar jag mig till Flamingo-scenen där tusentals personer redan står och väntar på Kanye West. På scenen mittemot spelar Tiësto sin outhärdliga fläsk-techno. Jag biter ihop och väntar. Och så exploderar det! Skynket framför backdropen faller ner och en enorm rekonstruktion av en del från pergamonaltaret med Pallas Athena i mitten syns längst bak på scenen. Lampor blinkar och vitklädda balettdansöser intar scenen till tonerna av H.A.M.-beatet från Kanyes och Jay-Zs nyligen utkomna skiva.

Så plöstligt dyker Kanye West upp i ett rökmoln, ståendes på en lyftkran i mittgången i publikhavet och låten Dark Fantasy drar igång. Publiken tycks kunna varenda textrad och superhit efter superhit levereras. I outrot till Monster börjar Kanye haspla ur sig ett autotunat tal, något som återkommer flera gånger under konserten.

Tittar man på recensionerna av och kommentarerna till konserten går åsikterna isär. Kanyes sentimentala självutlämnande både sågas och hyllas. Själv köper jag det rakt av. Det ger en nakenhet till den grandiosa showen som berör. Det är inte för inte som många ögon i publiken tåras under det långa autotunade talet i outrot till Runaway. Kanye har gjort bort sig många gånger och fått ta extremt mycket skit, något som inte mildras av hans monstruösa hybris. Men gång på gång har han rest sig och visat att han är en av världens bästa musiker. Kanye är en personifikation av kamp i motvind och att se det mästerliga resultatet av den kampen utföras på scen är både mäktigt och andlöst vackert.

Mot slutet spelar han Lost in the world och tillägnar den till alla som kommer till en ny stad med stora ambitioner men känner sig vilsna. Han berättar om hur han själv för flera år sedan kommer som en ung och nervös musiker till New York. På tunnelbanan är han rädd för att somna och missa sin station. Han är rädd för att misslyckas och känner sig liten i den stora staden. Visst är det ett slitet budskap men det framförs på ett så autentiskt sätt att det går rakt in i hjärtat. Man kan skratta åt Kanyes storhetsvansinne, åt hans självömkan och sentimentalitet, men det går inte att blunda för att han är en av vår tids största konstnärer. I refrängen till Runaway sjunger han: ”Lets have a toast for the douchebags”. Jag är med på den skålen!

Anton Wedding (2011-08-14)

Kommentera

Inga kommentarer