Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Telekinesis
S/t, 2009
Skivbolag: Morr Music
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-02-09
Hemsida: myspace.com/telekinesismusic

Telekinesis är ett enmansband från Seattle, bakom namnet döljer sig en herre vid namn Michael Benjamin Lerner. En popskiva just från den trakten av USA gör att vissa särskilda referenser från de senaste tio musikåren ploppar upp i huvudet. En av dem är Death Cab For Cutie, vilket ger en fingervisning åt vart den här skivan barkar, inte minst för att Chris Walla, gitarrist i bandet, har producerat den.

Lerners utseende är också som en regelrätt medlem i Death Cab, med nördfrisyr och nördglasögon. Nästan en kopia av dess frontman Ben Gibbard.

Vad som slutligen uppfyller den förutfattade meningen är själva musiken. Den är snarlik. Samma pop, uppbyggd av gitarrer och trummor som alltså samme person manövrerar. Han sjunger själv också, och gör det dessutom i närheten av Gibbard. Vad är meningen med detta?

Ner på enskilda-låt-stadiet är Coast of Carolina en lite lugnare poplåt, utan att för den delen vara en ballad av något slag. Med en banal och catchig refräng. Lite för kort, men naggande god. Tokyo är en snabbare, ösigare låt med en precis lika banal och catchig refräng. Behöver jag påminna någon om att det låter mycket som Death Cab? Nej, tänkte väl det. Som det bandet lät för någon eller några skivor sedan åtminstone. Samma bapabapa-stämmor här och var, samma halvmesiga pop och lena sång i mångt och mycket (med sken av att verka lite hårdare än vad den är, varpå ytterst lämpad för TV-serier som O.C. och allt vad de heter).

I vissa delar, som inledningen av senast nämnda låt, kan spår märkas av andra band också. Placebo i det här fallet, Weezer i andra. Det måste vara det lite skitigare soundet, vilket är den stora skillnaden gentemot det jag titulerar Death Cab-soundet. Ett medvetet drag, för att inte ”förstöra musikens inledande spontana entusiasm” som det fint heter i pressinfon. Jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt. För i sockersöt låt som Awkward kisser behövs det nog allt lite smuts.

Jag gillar det här. I versionen av plattan som damp ner i postfacket finns fem bonuslåtar som är EP:n ”Coast of Carolina”. Den delen utelämnas i recensionen och betyget, men är värd att lyssna på också. ”Telekinesis!” är varierad och det är uppenbart att artisten bakom är lika varierad tillika begåvad. Hade det inte varit för att det kändes så otroligt icke-originellt så hade jag varit själaglad. Nu känns det som att mycket har hörts förut i snarlik kostym. Men här finns embryon till något som kan bli riktigt bra i fortsättningen. Redan här finns så otroligt mycket att hitta, en uppsjö av musikaliska detaljer och utsmyckningar, samt några riktigt bra poplåtar. Jag hoppas dock att Telekinesis kan utvecklas till något mer unikt, för jag stör mig verkligen på att hans skiva i många delar känns så ”gjord”.